Jag har inte gett upp
Inte än.
Men de som vet,
de vet.
Eller de som kan
läsa mellan raderna
på höstens inlägg,
kanske förstår ändå?
Nu är det ganska precis
två år sedan
jag på allvar började
vara mer under än över ytan.
Det är nästan lika
precis ett år sedan
jag började berätta om
vad som slog undan
mina ben helt.
Men så här i efterhand
när jag
fått perspektiv och
tänkt efter
så hjälpte det
mig att sätta stopp
på vansinnet
jag höll på med...
Därmed inte sagt
att jag tycker det som skett är
okej någonstanns.
Det handlar
förr om att jag
"Take the good
With the bad"
Förra hösten
(2023)
hade jag
samlat på mig energi,
jag var påväg
att börja arbetsträna.
Då skedde förändringar
på hemmafronten
som vi inte kunde
styra över.
Med facit i hand,
är jag tacksam
över att jag hade
hunnit samlat på mig
den energin.
För den behövdes,
och mycket mer därtill.
För när denna höst passerat
var jag åter nere på minus,
utlandsresan var
lika bra "time'ad"
som behövd.
För så lågt jag sjunkit
och lång tid att ta mig
ens upp till nollstrecket igen
har gjort att jag tappat
hoppet och livsgnistan
flera ggr om.
Men jag hoppas, hoppas
att den värsta biten
är över nu.
Att orken för skrivandet
iallafall räcker till.
För trots allt känns det
som om det är
en del av
min läkningsprocess.
Samtidigt som jag
vill berätta
innan det är för sent.
vissa kommer
undan med hedern i behåll!
Fel kan alla göra
men man BÖR
kunna stå för man gjort.
Eller är det jag
som har för höga
förhoppningar på
mänskligheten?🤨
Lyssna på
Stråkarna
i början👇
Föreställ er
hur våren anländer
med ökad vattenmängd i
älvar och åar.
Kan ni känna hur
vattnet stiger i takt
med att "stråkarnas"
känsla blir intensivare
och förstärks med
synthen?
När slagverken
adderas
är kraften som starkast
inget kan stoppa
vårforsens frammarsch
när den utan
hänsyn till
djur, natur eller människan
sveper fram
forcerar det som
försöker hindra
frammarschen.
Samma känsla
vill jag förmedla till er
att jag upplever vid
dåligt mående och
ångest.
Jag menar inte våren
som en lyckokänsla.
Jag syftar på den
hänsynslösa forsen
som driver fram
river, sliter,
forcerar.
Att jag inte har
kontrollen
att det måste ut
Men det river och
sliter på min insida
att det känns som om
jag håller på
att gå sönder.
Och jag,
jag kan ingenting
göra åt det
förutom att
vänta ut tills det
lagt sig.
Att det är hjärnspöken
vet jag om,
till en början.
Men om det blir
långvarigt,
om jag inte kan
"mota olle i grid"
Då tar de över
och bryter ner mig
dag för dag
Mina hjärnspöken
blir inga spöken
de blir min vardag
Min verklighet
" Hello, hello
Hey come back believe in me
My wings are letting go
The hills are giving up on me
Tell me that it's only now
I've got no desire that it's only now
But I've got no fire
That I will be back any day"
Att jag skriver om
att jag lider av
psykiskohälsa och
tappar fotfästet ibland
handlar inte om
att jag sitter och
tycker synd om mig själv.
Eller att jag
söker medlidande.
Det är vad de är
och handlar främst
om att hitta ett sätt
att leva med det.
Ni vet den
berömda balansen.
Men jag skriver
om det för
ibland känns
okunskapen
så skrämmande stor
trots att det är
så vanligt
Hur min kurskamrat
satte ord på det
jag grubblat över
men inte förstått varför
"Man har hela tiden
den här känslan av
att man måste förklara sig.
När man möter bekanta
ute på affären och
de säger att
jag ser så pigg, fräsch ut,
är jag frisk nu?
Men det är ju just
därför de träffar mig,
att jag är till affären
för att jag har en bra dag.
De andra dagarna
när jag knappt tar mig ur
sängen då ser de ju inte mig"
Jag har
De Mina ❤️
Jag är evig tacksam för.
De som skickar fram
nya åror när jag åter
tappat dem
mitt på sjön
i min träeka.
De som kommer med
Sugrör när jag förlist
och hamnat under ytan.
De som tålmodigt
inväntar svaren
På messen de skickat
för veckor eller
månader sedan.
För De vet
att svaret kommer
... en dag