It Ain´t Over Yet

När ett långt uppehåll nästan blev permanent
Jag slutade aldrig skriva, 
Men tiden och orken har inte sammanfallit 
 
2019 var jag med om en för mig
ny och häftig upplevelse 
Jag fick verkligen rull på träningen
och endorfinerna .
Jag trodde inte det var möjligt 
att må så himla bra och vara så stark.
 
Och då satt inte styrkan 
fysiskt i kroppen även om jag 
faktiskt var i god kondition.
Den satt i hjärnan, 
jag var inte järnstark 
Men in i tusan hjärnstark.
 
Det jag dock inte insåg i
min virvlande framfart 
jakten på mer styrka,
välbefinnande 
nya mål och utmaningar 
var att jag rusade rakt in i ett
utmattningssyndrom.
Nu var det såklart inte träningen 
i sig som gjort att jag mår som
jag mår . ..
Detta har såklart
byggts upp under tid,
år efter år med för mycket stress .
Och nej jag har inga fastställda diagnoser 
Men denna vår tog mina batterier slut 
S L U T 
 
Jag sökte läkarvård för migränen 
som började ta över min fritid
nästan varje helg låg jag med huvudvärk
ibland under kontroll, men sängliggande
ibland eskalera det och löpte ut i  migrän,
sista helgen innan jag sökte hjälp
låg jag på toalettgolvet och tänkte ;
"Nu dör jag"
jag trodde allvarligt att jag höll på att få en 
hjärnblödning.
 
Jag sökte hjälp för migränen, 
starkare tabletter.
Ut kom jag med sjukskrivning
och  blodtrycksmedicin
(nej har inte högt tryck , 
äter i förebyggande syfte mot migrän)
 
 
Sjukskrivning för bromsa stresståget
Herregud var min första tanke,
och under hela första veckan flådde jag 
runt som en rastlös chipskodd ekorre ...
Men under vecka två landade jag.
Det skenande stresståget
inte bara stannade utan spårade ur totalt
och efter kom alla
vagnar- År av stress
och körde in i det urspårde loket-
 Jag landade och sjönk,
 sjönk vidare ner under marknivå
Jag trodde aldrig jag skulle sluta sjunka
 
 Ångesten delade inte bara min säng 
utan blev min följeslagare dag som natt,
min skugga som flåsade mig i nacken 
Helt plötsligt var jag inte bara den stränga mamman 
som håvar in och ställer krav , 
men som alltid funnits där för dem.
Nu var jag monstret som brann av  utav ilska
vid minsta fel de gjorde 
eller över varenda sak de inte gjorde ....
 
Att gå tillbaka till jobbet efter vecka två
gjorde mig panikslagen,
Jag har ett serviceyrke och måste 
vara social...
Social ? Jag som ville ge hela världen
långfingret och inte ens säga så mycket som hej.
Förlängde sjukskrivningen
2 veckor blev 4
Jag försökte följa konstens alla regler,
tackade ja till kuratorkontakt
Som rådde mig till att arbeta med stressen
och att acceptera det faktum 
att bakom dörren väntar utmattningssyndromet
om jag inte bromsar nu
 
Jag försökte verkligen följa råden
det var då jag insåg
att jag var trött, så trött
men bitvis rastlös...
 Det måste innebära
att jag är påväg tillbaka !!!!
Men nästa dag låg jag utslagen
ibland i tårar,  ett enda litet motsånd
och hela min värld rasade samman,
jag exploderade snabbare än jag själv
hann med och förstå vad som hände.
 
Jag minns en kväll när jag hade 
setat länge och försökt få ihop mina 
egentillverkade fönsterspröjs
Men de bara "flinga" isär,
fråga mig inte hur länge jag setat där
på golvet och  pusslat,
har inget tidsperspektiv
men "fassan" hade iaf dykt upp 
och stod väl och gav sina goda råd bakom ryggen
Och plötsligt EXPLODERA jag fullständigt
slet tag i hammaren och slog sönder
de flesta bitar jag satt och pussla med
drog en suck när jag var klar med hammrandet
 
-Blev det bättre nu?
-....... JA DET SKA KAN DU
TAMME FANE MIG TRO!
-Blir det bättre av att slå sönder saker 
och skrika ?
-JA DET BLIR DET, FÖR JAG ÄR ARG
-Vad är du arg på ?
 
dum fråga i mina öron ,
det var väl min ide´om hur
jag skulle göra de där spröjsen, 
att de inte fungerade,
men de kom mer
 
- JAG ÄR ARG PÅ DE DÄR
FÖRBANNDE SPÖJSEN,
JAG ÄR ARG PÅ ALLT,
JAG ÄR ARG PÅ ATT
INGEN LYSSNAR UTAN TJAT OCH
PÅSTRIDIGHETER .
JAG ARG ÖVER ATT BEHÖVA BRÅKA 
OM ALLT
PÅ ATT DEN DÄR BRUNA STOLEN INTE
ÄR SVART.
JAG ÄR BARA ARG ARG ARG
A R R R R R R G !!!
-Ok då är det lika bra jag åker hem, 
hejdå
-JA GÖR DET HEJDÅ
 
Bröt i hop i tårar, städa upp resterna 
av mitt numera tändsticks storlek av spröjs
 
 
Förklarade vid nästa besök hos kuratorn
att jag accepterat läget,
jag har sagt ifrån mig samtliga uppdrag
som är frivilliga,
jag har skalat av 
"måsten" friskt,
vissa saker kommer 
man såklart inte ifrån,
jag har varvat ner och försöker 
ta det lugnt, göra sånt jag tycker om,
investera i mig själv .
men berättar även om
mina 2 dagar bra sen tillbaka till missär 
samt mina hysteriska utbrott , 
kantat med tröttheten som aldrig gav vika
det kändes sjukt frustrerande 
Så min fråga tillbaka var....
 
- Mellan tummen och pekfingret, 
när kan man räkna med att vara tillbaka?
När är orken tillbaks och tålamodet för att slippa 
explosionerna? Jag förstår ju att det är inviduellt
och det finns inget direkt svar,
men mellan tummen och pekfingret?
- Du,  jag tycker vi fortsätter med 
att acepptera läget....
 
 
 Min fjärde vecka börjar lida mot sitt slut
min tanke är att gå tillbaka såklart,
iaf är tanken det en av de två bra dagarna
men ju närmre startdagen jag kommer,
dessto stingsligare blir jag
inser att det kommer inte funka
förlänger två veckor till samtdigt bestämmer vi 
att efter de två veckorna
kliver jag in och börjar jobba 50%
i ett par veckor  därefter kliver jag och arbetar 
som vanligt de sista veckorna
innan jag opppar över på säsongsjobbet
 
Det kändes som att jag hade en utstakad plan,
att det skulle kännas bättre mentalt 
när jag fick komma ut och jobba igen.
Där abetar man ju mycket själv 
och behöver inte vara skärpt på samma sätt
i huvudet, för hjärntrött nå så fruktanvärt 
insågjag att jag blivit....

Men.... de visar sig att de inte fungerade
så bra som jag tänkt innan.
Min kopiösa trötthet släppte,
men jag funderar på om den tog med 
sig min hjärna när den försvann.
 
Jag har aldrig varit den vassaste kniven
i lådan, det vore en lögn om jag sa det 
Men jösses nu är jag så trög 
att jag är "dummare än tåget"
jag hör vad de säger men det tar tid innan 
jag verkligen förstår.
Det jag hör går in genom
ena örat och ut genom nästa
INGET lagras 
Jag kan kanppt svara på vad som gjordes 
dagen innan så att fråga mig om
vad hände förra
veckan är skrattretande dumt...
 
Jag missuppfattar saker konstant och tänker fel
Att jag brukar vara kärringen mot stömmen 
är ingen nyhet, men jag försöker ju anpassa
mig när jag är med andra /arbetar med andra
Men efter upprepade misstag och feltänk
var det nära att bryta av krattan av ilska 
jag blir så arg på mig själv när det inte fungerar
 
Detta har gjort att jag tappat tron på mig själv,
har varit van med att fatta egna beslut,
oftast vetat vad jag vill- och ni vet,
nären "sån som jag"
vet vad jag vill- då ser man till
att komma dit också
Kanske lite för mycket
Jag har väl allt som oftast varit impulsiv 
 
Nu känner jag mig oförmögen att ta egna beslut
impulsiviteten är väck.
Jag ältar,
vet inte vad jag ha,
vart jag ska
Jag plöjer besluten framför mig
Jag gör som strutsen stoppar huvudet i sanden
skjuter upp beslut till deadline 
När det är deadline tar jag upp det
ältar lite och ger det ett nytt stoppdatum
 
 
jag har passerat
Ångesten  V
Tårarna V
Tröttheten V
 
sitter kvar i 
 Obrukbar hjärna😉
och börjar komma in i den 
mindre charmiga bitterheten
 
Jag tycker inte om negativa människor
de suger enrgi och gnäller 
och precis där är jag själv nu
Kräks nästan på mig själv
 
Jag väljer min ensamhet
(har jag väl alltid gjort,
men nu om möjligt ännu mer)
Jag skulle inte ens vilja umgås med 
mig själv så varför ska andra behöva det ?
Ingen offerkofta -  Tvärtom,
jag trivs ju i min ensamhet.
Jag försöker komma tillbaka ,
men den krokiga vägen har försvunnit 
till en slingrig snårig stig
och lokalsinne har jag aldrig haft
så jag får väl irra lite någon gång 
kommer jag väl ut på andra sidan.
 
 
Och då hoppas jag att det inte är för sent
att de runt omkring mig fullständigt gett upp
Jag ber om ursäkt till alla som på 
ett eller annat vis blivit lidande av mitt beteende 
De som fått orättvisa utskällningar ,
onödig grinighet, de som blivit irrterade över
att jag gjort tvärs i mot vad som sagts,
 
Tack all de som
ställt upp och backat mig när jag 
som alltid tabbat mig 
 
Ge inte upp på mig
Ge mig bara lite tid  
 
  It's like I'm sitting at a bus stop waiting for a train
Exactly how I got here is hard to explain
My heart's in the right place, what's left of it I guess
My heart ain't the problem, it's my mind that's a total mess
 
 
It ain't over yet, you can mark my word
I don't care what you think you heard, we're still learning how to fly
It ain't over yet
 
Det är inte över än- Jag står inte vid någon
slutstation även om min hjärna försöker övertala 
mig att ge upp
man måste bara ta sig
igenom de svåra stunderna
välja striderna
inte låta sig luras av hjärnan som blivit
din ovän, din fiende
Andas och Acceptera 
En dag har jag hittat ut från min 
slingriga stig 
 
Det kanske är så?
Att jag ska satsa på nytt yrke
Fönsterspröjs tillverkare 😆
  
- Men titta du har köpt en ny dörr?
-Nä...
-Men var inte den brun?
-Jo men jag har målat den och så 
är det en ny version på de där fönsterspröjsen
som jag gjorde tändstickor av med hammaren i våras😞
 
Skam den som ger sig , 
gör om och gör rätt
eller ja rätt i detta fall kan jag inte 
inte skriva under på,
men PillaStyleRätt kanske