Bakslag och återfall...

 
 
...Är sällan något vi 
pratar om
 
Vi delar gärna med oss
av prestationer, delmål och mål.
Men sällan, väldigt sällan
pratar vi om det som 
oftast kommer längst vägen,
även om du inte får ett återfall
så har vi väl alla 
någon typ av bakslag 
längs vägen,
det är väl det som kallas livet?
 
Men jag antar att det handlar om
att det känns som ett misslyckande,
och vem vill vara misslyckad?
 
Men det är väl 
från våra fel, brister 
och misstag vi lär oss?
(somliga måste bara 
upprepa dem jobbigt
många ggr😆)
 
För hitintills har jag 
aldrig träffat en enda 
felfri människa.
Dock har jag nog stött 
på några som tror 
att de är det.
Men det är ju en 
helt annan historia
för då ligger ju 
antaglilgen deras brister
i just det,
förnekelse eller bristen på
verklighetsuppfattning?
 
Eller finns felfria 
människor?
 
 Jag tillhör
inte dem i alla fall.
Jag ska naket och öppet
berätta om mitt återfall
för jag är inte mer
än en människa
och så gott som de flesta
av oss i alla fall 
 gör vi fel
och misstag ibland.
 
Men jag försöker tvätta bort
skämselstämpeln.
 
Även om det jag gör/gjort
inte är något att lägga till 
prestationslistan så 
vägrar jag skämmas.
 
För jag kämpar och försöker
ständigt lära mig av misstagen
och hitta nya sätt att ta mig runt dem.
 
 
 Långt ifrån ung, pigg 
och vacker med smink eller filter.
Men naket ärlig ända inifrån
 hjärnan och hjärtatas mörka sidor 
ut till gråa hår, aniktets djupa fåror
svullna ögon med mörka ringar under.
Jag varken vill 
eller orkar spela en roll 
där jag ändå inte orkar
hålla fasden uppe.
 
Jag har inte haft ett återfall
med alkohol eller droger.
Jag har haft återfall 
i självskadebetende.
 
Jag har inget datum,
men ska jag chansa så 
hade jag nog varit uppe
runt året nu.
 
Det var under psykoterapin
som min kurator
faktiskt rent ut sagt
gav mig ultimatumet
att bryta betendet och 
fortsätta med terapin,
eller avbrtya terapin
och fortsätta som tidigare.
 
Så under kommande vecka
efter det samtalet
pågick många
inre konflikter
med mig själv.
 
Bita tag i det sura äpplet,
kavla upp ärmarna
och ta tjuren vid hornen.
 
Eller välja 
"easy way out"
Den trygga vägen
 jag känner igen,
den jag kan innan och utan.
Men som 
får mig att
både förlora 
i längden och
att må så dåligt.
 
För det där betendet
lindrar bara en kort stund.
Det avbryter ångesten,
eller ger mig själv 
de "bannor" jag är "värd"
pga hur jag agerat,
gjort människor i min 
närhet ledsna eller besvikna.
 
Men straxt där efter 
kommer skammen,
misslyckandets känslor
som ett brev på posten.
Eller är den
ordfrasen pasé?
Ska man övergå till 
Som reklamen i mobilen😆
 
Som alla andra betendeförändrigar
har det inte varit enkelt.
Såklart värst i början,
tills man sakta men säkert
börjat ändra sitt betende.
 
För mig min del har
det helt säkert gjort 
det enklare att jag 
hade en period när 
allt började lätta lite, 
när jag började
tänka framåt igen.
 
Men så kom bakslaget
som förutom tungt sinne
även skapade en mängd 
tankar och funderingar.
 
Även om jag varit trött,
ledsen, frustrerad, uppgiven
och som sagt full av tankar.
 
Är det såhär livet kommer se ut nu?
Kommer jag aldrig någonsin
räcka till någon mer än mig själv?
För såklart vill även jag
finnas till för dem runt om mig
nån gång då och då.
 
Men så fort
jag försöker
så sparkar hjärnan 
och kroppen bakut.
 
Jag har ändå haft
kontroll ett tag,
fram tills förra veckan.
Då tappade jag fotfästet
helt och hållet.
 
 
 
Som självklart
generera  nya tankar,
skuldkänslor och besvikelse.
 
Och en ny känsla av hopplöshet.
Men...
Jag försöker ta lärdom
av nederlaget
och utvärderat mig själv
för en 980948509 gång.
 
Och jag hamnar i samma 
återvändsgränd hela tiden.
Jag har sådan enrgibrist
att jag blir mentalt nedstämd 
av bara det.
Och när jag funderar över
vad jag mer kan skala ner på,
finns bara en kvar.
 
Jag har inga slutgiltiga svar,
för vilket håll jag än vänder mig åt
så "svider" det
 
För just nu lutar det åt att
undersöka möjligheter
med ett nytt hem för honom,
om det är  för permanent 
eller temporärt vet jag inte
 
För hur det än är
så känns det 
jobbigt fel
för han är ju den som aldrig
bangat en tur,
varken om jag sprungit,
cyklat, åkt skridskor,
skidor eller spark
 
Han är väl den ende
som varken suckat
gnällt eller klagat när
jag plockat 
Blommor, Bär, Svamp
eller ....Sten 🤣
Om jag sen slängt ikull mig 
för att njuta av naturen,
eller de gånger jag mått som nu
och valt att gå och sätta mig i skogen
så han har
kunnat ströva fritt
och på så vis fått motion
så har han kommit och 
lagt sig brevid mig ❤
 
Han har varit med mig på båda mina jobb
 
Även om Han spelat lite martyr
så har han hållit mig sällskap
även när jag "arbetat" i trädgården
 
Men kanske varit som lyckligast
med en boll eller på 
en tur i skogen
 
Det inget enkelt beslut
för hur det än är
så har han som ni ser varit med
mig både här och där.
 
Är en otroligt snäll
och mysig kille.
Som skänkt mig
både närhet och värme.
 
Varit och är min medicin
 de dagar jag inte ens
vill kliva ur sängen.
 
Även om killen mer börjat
bli en farbror
och precis som jag tappat'
ork och stryka
Att vi båda trodde 
Vi gått flera mil 🤪
när vi gick från StorPelles vägen 
Rakt genom skogen 
Längst upp på berget förbi masten
heeeeela vägen ner,
och nästan slogs om 
Vem som skulle agera hare åt den 
andra herrhagsbacken upp.
Flåsade i kapp 
och trodde nästan 
vi skulle snubbla 
på våra egna tungor 🥵🤪

Plus att han numera
tycker om att vi myser
i soffan tillsammans.
 
Men vet jag att han
är värd så mycket mer än 
det jag orkar ge i dagsläget.
 
När man både vill 
äta kakan
och samtidigt 
ha den kvar.
Eller när man varken 
kan leva med
eller utan någon...
 
Det är väl då man 
måste sänka sina 
egna behov och låta 
någon annans gå före
hur ont det än gör
 
 
It's a little bit funny this feeling inside
I'm not one of those who can easily hide
I don't have much money but boy if I did
I'd buy a big house where we both could live
 
My gift is my song and this one's for you