Del 2
... I höstas när jag själv 
började märka av
mina framsteg.
Det var inte så att
mina steg blev
snabba och lätta.
Eller att jag inte kände
trötthet och motgångar.
Men jag insåg
att jag hade
höjt blicken,
jag började tänka framåt.
Helt plötsligt
blev det inte
det sedvanliga
svaret ;
TVÄR NEJ
När vi fick
förfrågan om vi
skulle med till
Gävle på hockey
och en hotellnatt.
Jag insåg att jag
funderade på vad
jag skulle ge för svar
Och kom fram till
varför inte ?
Vi har ju
inte gjort något
tillsammans på evigheter
så svaret blev ja.
Jag har under hela tiden
inte glömt bort någon.
Nej jag har tänkt väldigt
ofta på Er,
Och de bra dagarna
på förmiddagen
när orken
fortfarande fanns,
tänkte jag ofta på
förmiddagsprommisarna;
Att jag ska höra av mig till
den eller den och fråga
om vi ska ses.
Men innan jag kommit
hem från promenaden
var oftast min
energi borta
jag var
hungrig och trött
och känslan
av höra av sig var
bortblåst.
Men i höstas
tänkte jag på
min äldsta & bästa
barndomsvän.
Det var
länge sedan
jag hörde något
ifrån henne.
När jag
jag tänkt tanken
flera gånger
insåg jag,
varför vänta
till att hon hör av sig
varför alltid
lägga det på henne?
Fick "fingrarna ur"
och messade henne
om en "kaffedate"
jag hörde av mig!!!
Jag!
Ja även hon
blev lika förvånad 🙈
Jag började
planera för
hur jag ska
ta mig till tillbaka
till arbetet
Jag märkte av
att det var jag
som stötte på och
påminde D
om skolmöten,
som jag åter försökte
involvera mig i.
Jag kände att
"kampinstingten"
vaknat till liv en bit.
Det är nu
vi måste agera,
nu innan det
är för sent.
Bara jag använder mig
av papper& penna
och hela tiden
skriver anteckningar
och påminnelser
så känner jag
att jag kan
hjälpa till och stötta
i alla fall
mer än vad jag gjort
på väldigt, väldigt länge.
Men det visade sig bli
ringar på vatten med
olika typer av följder.
Den lagrade energin
sinade ganska fort
och i takt med den,
sänktes åter den
höjda blicken.
Helt plötsligt kändes
den sociala biten
åter igen
vara helt otänkbar.
Något jag absolut inte
ville utsätta
varken mig själv
eller de/den
jag skulle träffa för.
I planerandet,
som livet tycks gå ut på,
att alltid planera dagarna.
Och det är inte så att
dagarna planeras av
mängder av
aktiviteter och måsten.
Nej, nej, absolut inte
Inte som den såg
ut om jag backar bandet
till före och
under delen av pandemitiden.
När jag jobbade till 18
hade träningar med
tjejerna två dagar i veckan
och matcher på helger.
Där i mellan fylldes
tiden ut med vardagslivet
mat, tvätt, läxor,
vove, skolmöten
Tonårstrots och fighter.
Jag kan i dag inte förstå
hur jag lyckades
Jonglera alla de bollarna
helt själv och
dra vardagen runt.
Idag kaster jag upp en
boll och springer
snubblande runt under
har jag tur,
lyckas jag med fumliga
händer fånga den
även om jag kanske
snubblar omkull
just under fångsten.
Nej idag handlar
planerandet
om att
lägga in- se till
att alltid ha
återhämtning planerad.
om något
ska göras,
inbokat möte ,
eller träffa någon
Ja vad som helst
som inte är innanför
mina 4 väggar
kan inget
mer bokas
in samma dag
för då går
resten av dagen
åt till vila.
Om jag ska funger alltså.
Annars är risken stor
att jag åter igen får
ett sånt där sammanbrott
som jag fick när
jag höll på att ta fram
julsakerna.
Och i såfall behöver jag
inte fundera själv
över isolering,
det kommer gå
på automatik
för jag vet ju att
de som finns
runt omkring mig
tyvärr blir drabbade
av mina
sammanbrott.
Jag hade flera
dagar innan
dränerat mig själv redan
i min framfart,
i mitt återtåg,
de här vad
jag kallade för
ringarna på vattnet
det blev mycket
snabbare än
vad jag trott
fler händelser & följder
och höll därmedmentalt på att
bearbeta -processa
och åter igen
försöka planera.
Samtidigt
gjorde jag som
många andra
plockade fram julsaker.
Men just denna dagen
började jag på minus
och valde tyvärr att kliva
på det gamla hederliga
invanda, igenkända
trygga hjulspåret=
Kör på bara -
så det blir klart!
Men jag skulle
pausat långt innan
med de där
fb. julsakerna
Problemet
för mig med
Adhd-
allt eller inget.
Först ska man kämpa
för att komma igång😞
Men har jag väl kommit
över den tröskeln
har jag svårt
att sätta stopp
(kämpar med
den förändringen
Tro mig vänner!)
I vilket fall ville jag
bara få klart det,
jag orkar ju inte
så mycket åt gången
att jag skämtsamt
några dagar
tidigare sagt;
Ja jag har väl
fått upp alla julsaker
när julen är över
Och de första redan
plockat bort sitt.
Så jag ville,
på övertid av ork
bara få det klart
och undan med
kartongerna.
Men att man
aldrig lär sig!!!
Att sluta när
man är trött
för det går
inte snabbare över
och blir inte bättre
om man bara,
bara ska göra lite till.
För när orken är slut
fumlar hjärnan
och kroppen
och skapar merjobb
och tålamodet krymper
mer och mer
Troligvis mötte morsan
mitt tålamod
i herrhagsbacken.
Ja om det inte passerat där
flera timmar tidigare.
Så när hon
kommer som vi bestämt
för att vi skulle boka
hotellrummen i Gävle
Stod jag på pallen,
dålig balans innan
och ännu värre
när man är trött.
Krånglade med
kornischen och
gardinerna.
Innan hon kommer in
räknade jag halvtyst
och bad mig själv
att bara vara "snäll"
Så det första jag
försöker informera
min mamma om
När jag väl tycker att
jag lugnat mig;
Det känns som att
vad jag än
kommer säga nu
så kommer det låta
som att jag är arg på dig
Men det är jag inte.
Jag är bara så jä*la
trött på allt.
Hade man
sagt det
lugnt och sansat
hade man kanske
inte reagerat
Men jag
skriker ut orden
i ett hopp om
att få henne att
inte ta åt sig
för jag känner
nog redan där
att jag har
tappat kontrollen.
Men jag
menar verkligen
inte att vara
elak mot henne
och ber om hopp
om att inte
tappa det helt...
Om vi säger så här,
jag klarade det inte....
Jag hade klivit
ner från pallen
och var inne
vid matbordet
och skulle
göra något när jag
plötsligt fastnade
i en lampsladd.
Den fick
mig totalt på fall.
Inte som
i ett fysiskt fall
utan psykiskt
Och antagligen
slet jag i mitt utbrott
bort den
för att den
inte skulle få mig
eller något
annat föremål
i ett fysiskt fall.
Jag känner känslan än idag
hur jag kunde rammat
hela mitt hem för att
inget fungerade
där och då
jag var så fruktansvärt
arg och bitter
över hela situationen
Min mamma
går ut i trapphuset
och börjar snöra
på sig skorna
och tänkte åka hem.
När jag
märker det
går jag efter
och frågar
om hon ska åka?
Hon svarar mig;
Vi tar det en annan dag,
Du är ju så trött idag.
Mitt svar slängs ut
värre än ett piskrapp.
Nej vi tar det NU
jag är precis lika trött
varenda jävla dag.
Inväntar hennes reaktion
hurvida jag nästan tänkt
kliva ner för trappen och bära
in henne om
hon fortfarande
tänkt åka .
Hon vänder om
och kliver in.
Frågar om
det är så jobbigt nu?
Ett nytt piskrapp levereras;
Jag skulle
inte fundera
en sekund
över att
ta livet av mig
om jag inte
hade D
som behöver mig
för det här
är inget liv.
Där bröt jag
ihop fullständigt
och grät
i min
mammas famn.
Att de orkar stå ut,
är ett under i sig.
Med all mental aga
jag först ger dem,
sedan hjälper
eller tröstar
de mig
Och det är inget
jag tar förgivet
eller går mig
obemärkt förbi
Visst kan jag skratta åt det
efteråt när man berättar om
såna där sammanbrott.
Men denna gång
i min ensamhet
kom tårarna mitt
i skrattet
Det var då tanken
kom första gången,
och har nu
hakat upp sig
likt en repig
Lp-skiva.
Hur ska jag
någonsin få en
fungerande vardag?
Jag får som ni kanske
sett ofta pepp och råden
om att inte vara
för hård mot mig själv
Och att tänka
mer på mig själv
och där med
också snällare tankar
om och mot mig själv.
Och ja!
Det är som att
polletten trillat ner,
eller som om jag
satt på mig glasögon
och helt plötsligt
är allt så
mycket tydligare.
Jag förstår
på riktigt
om man kan
uttrycka sig så
vad som fått mig
där jag är i dag.
Jag har väl
insett länge att det varit
stressen som lett mig hit.
Därmed skalade jag
ner alla åtaganden osv
Jag gjorde en förändring.
Det som gjorde mig
nästan galen sedan,
var att jag blev ju inte
bättre för det.
Vad f'n ska jag göra då?
Ja jag skar ner på
åtaganden
släppte på
trycket och stressen
Men sen då?
Jag visste
helt enkelt inte bättre
i livets ekorrhjul
att göra den där biten
alla nu råder mig till
Jag såg inte till
att återhämta
och läka mig själv.
Jag släppte på trycket
den höga dagspulsen,
trodde jag.
Men min kropp
hade redan
vant sig och fastnat
i daglig stress.
När kroppen påverkas
av stress utsöndrar
den kortisol.
Det är en
överlevnadsmekanism
att vid fara ge
oss extra ork.
Men för
mycket kortisol
dvs vid långvarig
daglig stress
är det motsatt påverkan
på kroppen.
Därför har jag
med tanken om
utökad fritid med mindre
åtaganden
fortsatt arbeta
Jag bytte sedan jobb
och skar därmed
ner på jobbstressen också.
Jag kan ju inte
vara hemma
för jag är
ju inte sjuk,
iallafall inte
som i fysiskt sjuk.
Jag har varit hemma
i stunder då
jag gått ner mig
som värst.
Jag har verkligen
inte förstått
varför denna process
varit så lång
och utdragen
varför jag aldrig
kommit framåt.
Att jag aldrig kommer
bli 100% återställd
har jag
(motvilligt)
accepterat
Att jag kommer
få bakslag
har jag köpt,
även om jag tyckt
att mina bakslag
slagigt mig inte bara några
steg bakåt
utan mer av ;
"Gå direkt
tillbaka till
västerlånggatan
(ruta 1)
utan att passera gå"
Jag tycker att jag gripit
efter varje halmstrå
för att ta mig
ur denna mardröm.
Men min kropp
skrek efter
vila och läkande
det räckte inte med
att bara sänka på trycket.
Så om jag letar ut det
positiva med det
som hände i somras.
Som gjorde
att jag i princip
gick hem
från jobbet
"på dagen"
och ännu inte återvänt
Så var det en vila jag behövde.
Jag går från klarhet
till klarhet i
kartläggandet
av mig själv.
Min läkningsprocess.
Jag förstår det nu,
så tydligt och klart
Jag har bläddrat genom
gamla bilder
de senaste dagarna
lite av påmint
mig själv om
vad som hänt
under dessa år
för frågar du mig
är allt i en dimma
om jag inte kan relatera
till något
I keep fighting
voices in my mind
that say
I'm not enough
Every single lie
Every single lie
that tells me
I will never
measure up
Am I more than
just the sum
of every
high and every low
Remind me
Remind me
once again
just who I am
because I
need to know
Bilden är från juli 2021
alltså ca 2 ½ år gammal
Jag ser tydligt att jag åldrats
och utseendemässigt
mycket mer än 2½ år
Jag har ingen åldersnoja
nej nej
Så ni behöver inte
försöka er på att
reta upp mig
med åldersskämt
De biter inte på mig
Jag snabbspolar
ju hellre mig fram...
Men jag känner
Och ser tydligt på bilden
hur de senaste
åren inte bara
slitit på min
insida utan även det yttre
Ja det kommer komma
mera
mycket mycket mera
har bara skalat av
toppen på isberget