Stolt ADHD Mamma...

Nu har vi 

klivit över till

ett nytt år

och vad som börjar 

kännas som en 

rutin är den

 förväntansfulla känslan 

full av förhoppningar 

om att 

i år,

  blir det ett bättre år.

Och jag har inte

den minsta 

separationsångest 

över att vinka hejdå 

till det gångna året.

För mig har det nästan

blivit känslan av;

Bara ett år 

i raden av

bokstavligen

känslomässig

S K I T

 

Men stämmer det

som morsan

 tuggat om

flera gånger nu

 i december;

 

 

Ja då är det 

ju inte konstigt att 

man känner sig 

som om man 

fastnat i "vinkelvolten"

och bara lägger 

dåliga år på hög,

då lär man ju

aldrig komma ur det😆

 

Men utvärderar 

och ransakar 

 jag mig själv

som jag nu 

kommer göra

så är det ändå

ett år som

INTE BARA

 innehållit

dessa djupa dalar,

avlösande smärta på

insidan och utsidan.

Trötthet - 

Fysisk & Psykisk

Många, många tårar.

Förtvivland, hopplöshet

bitterhet och sorg

 

Det har varit ett år

där jag även arbetat

hårt med själv.

Även om jag varken

förstått det 

eller sett någon 

förändring försen

på höstkanten 

 

Jag har har träffat

arbetsterapeuten

 kontinuerligt

Och haft 

ca 15 träffar med

fysioterapeuten

 som tragglat 

basalkroppskännedom

 med mig.

Utöver det

 har jag gått i

psykoterapi

en timme

en gång i veckan

i drygt ett år

men arbetet/processen

 har pågått

åtskilliga timmar 

på hemmaplan,

när som helst 

under dygnet

 utan att jag

 förstått det.

För terapin 

har gått ut på 

att ändra 

tankemönster

och bryta betenden

 

Och han ...

Har agerat

terapihund

både under 

promenader 

eller i all enkelhet 

hemma i soffan 🖤

För jag tror 

jag har spenderat 

mer tid i soffan 

senaste halvåret 

än vad jag gjort 

sammanlagt 

på soffans

hela livslängd...

... och den soffan

 är gammal!

 

Sakta men säkert

håller jag på 

att förändra 

mitt tankesätt,

delar av mitt

 synsätt och agerande

Sakta, sakta

 försöker jag

förlåta mig själv.

Men det är svårt,

och vissa bitar 

vet jag inte 

om jag någonsin

förlåter,

det kan bara

 tiden utvisa

 

Det är så

 många bitar jag 

under den 

här processen 

 jag velat delat 

med mig av,

berättat för er

Ökat er förståelse

kanske ändrat 

ert synsätt

eller bekräftat 

någon annas kamp.

Att det de 

går igenom

är normalt 

i deras 

tillfälligt 

onormala vardag.

 

Men....

där stöter 

jag på vad

 jag anser 

vara mitt största 

hinder just nu

hjärntröttheten.

Den är gräslig,

fruktansvärd

- ja hemsk 

rent ut sagt.

För man kan inte 

fuska sig förbi,

över eller

 runt den

( iaf har jag 

inte lärt mig det)

 

Man kan 

uthärda den,

som jag gjorde 

veckan innan jul

men det är 

lika med böter

 

Jag hade 

möte måndag, tisdag

och på onsdag

en sista avstämning 

på terapin

 innan uppehåll.

Jag hade inget val

tyckte jag

än att fortsätta 

till örebro

för julhandling

 efter terapin.

 Jag tyckte mig 

behöva en

"fri-dag" på torsdag

att bara vara hemma.

 

Vanligtvis åker 

jag direkt hem

på onsdagar 

och lägger mig

på soffan---

det räcker med 

bilkörningen hem,

jag är helt slut.

 

Så med

facit i hand 

kan jag bara 

konstatera 

att jag gjorde 

en tankevurpa

(som vanligt)

i planering 

med upplägget 

en fri-dag

 på torsdagen.

 

För jag var

 så känslomässigt 

uppstressad 

över dagen

så trots 

att jag planerat

den så noga,

blev allt fel 

från start.

 

Jag glömde

 ta medicinen 

direkt vid frukost

så när jag 

vaknar till

efter min 

micro-vila

är jag helt väck 

med skallebank

När jag

tar värktablett 

lägger jag 

ifrån mig

mina hörlurar 

brevid asken i köket

Så när jag nu är

trött, sen, stressad 

med huvudvärk

har jag ingen 

aning om vart 

lurarna är,

hinner inte leta 

utan

måste åka utan.

De som känner mig,

vet hur dyrt och

heligt jag sätter

 mina hörlurar nästan

 högst upp på

"kan-kan-inte

och lämnar typ 

aldrig hemmet 

utan dem...

utom just 

denna dag då

 

På terapin 

delger jag 

radens senaste 

händelser och 

vad som komma skall.

I slutavstämmingen 

ber hon

 mig andas

(det är alltså 

så tydligt att

jag gör

mitt yttersta

för att samla ihop

och hålla samman)

Vidare frågar hon

 om jag har 

någon som vet

 vad vi 

går igenom,

hur jag 

mår just nu,

någon jag kan 

anförtro mig åt...

 

Oja, det har jag 

släpp bara iväg

mig nu🙏

Vidare nere i örebro

 på marieberg,

Jag hade gjort 

upp planen 

dagen innan 

i huvudet

 att gå till donken

 direkt jag kom ner.

Donken säger ni, 

herregud

du kunde väl valt

något annat, 

godare?

Ja, men

 problemet sitter 

just i val, 

att det ska 

vara så svårt

skrattretande jobbigt 

att ta enkla

små beslut 

som tar massor 

av energi

 jag inte har.

Där av valet,

jag vet nästan

exakt vad

jag ska ta där.

Då hinner det

inte ge mig 

härdsmälta.

 

Men nu hade 

ju fröken glömt

att donken stängt 

inne på marieberg

det gjorde att jag 

säkert gick tre varv

och kollade

olika mathak medan

jag försökte handla.

 

Tillslut var jag

 så hungrig och trött

att när jag 

såg bakad potatis

på ett ställe

 gav jag mig själv

 inget val.

Det är

 varmt, trångt,

jag har

påsar hängade

 på armen

ska ta min

 bricka och märker

att flaskan början kana,

rätar till den,

 gör ett nytt försök

då tippade skeden.

Jag tar ett

 nytt grepp om

tålamodet mentalt

ler lite och

 småskrattar lättsamt

men kvinnan som

står brevid mig ser 

lagom road ut..

 

I mitt huvud

ser jag scenen

hur jag 

kastar brickan i golvet

och frågar

vad hon glor på

om hon inte 

tänkt hjälpa mig?

 

Går sakta och försiktigt

  fram til ett tomt bord

med total 

uppmärksamhet 

på brickan.

Jag har svårt 

med balans 

och koordination

i normala fall

att vara stressad, 

svettig och trött

 gjorde det inte bättre.

När jag äter 

försöker jag bara 

hålla mig 

själv samman.

 

Sorl, blinkande ljus

från julbelysningar

musik, barnskrik.

Jag ville helst 

bara krypa ner 

under bordet

dra jackan 

över huvudet

plugga i 

ett par lurar

och bara försvinna.

 

Jag orkade

 inte inte ens

ge den 

kämpande mamman

ett medlidsamt leende

(jag har själv

gått igenom

den tiden)

 

(sa någon när jag

berättade om dagen

 i efterhand)

erkände jag skamset

Jag har som 

sagt gått igenom 

de situationerna 

en gång i tiden

jag med,

 och vet 

hur jobbigt det

är med 

suckar och

 arga blickar

 

 

Samlar ihop mig,

försöker skriva 

en lista

vad på 

vad jag ska

koncentrera

mig på

så jag inte 

fastnar i annat 

som bara suger 

mer minus på

orken-kontot 

så jag i slutändan 

kommer hem 

tomhänt.

 

Det går över förväntan

även om allt

 går sakta.

Jag får ihop min 

inköpslista 

gör mig redo 

för hemfärd 

fortfarande med 

huvudvärken

som jag haft 

hela dagen

inhandlar 

läsk och godis

till bilen hem 

för att bota värsta 

tröttheten med.

 

Men i Linde går 

det inte längre,

huvudet spränger 

och ögonen

orkar inte kämpa mer

överlägger med 

mig själv;

 Håll ut så 

är du hemma

snabbare och 

kan krypa 

ner i sängen.

 

Men hallå!

Sån egoistisk tanke,

jag är inte 

själv på vägen.

Tänk om någons

Mamma, pappa

eller det värsta,

någons barn

inte skulle

 komma hem nå mer 

pga mig....

 

Svänger in 

på rastplatsen

kör ner stolen

letar med handen 

efter låsknappen

låser, 

eller låste jag upp nu?

Knäpper några gånger

på knappen

men hinner inte 

ens fundera klart 

innan jag somnar

 

Öppnar  försiktigt 

ena ögat för 

att se om det 

gått mer eller mindre 

än en kvart,

 hurvida jag 

skulle stänga ögat 

och helt enkelt

 somna om 

en stumd till ...

Det hade i

ett snäpp gått

 40 minuter

sedan jag

 stängde av bilen.

 

Som i trans 

hämtar jag voven 

som tack och lov 

fått kvällis och

 var rastad.

Väl hemma

grabbar jag tag i 

de påsar 

jag får med mig 

på en vända,

 som sedan

 släpps precis 

innanför dörren.

På toalettgolvet

(såg jag 

dagen efter)

att det 

såg ut som 

om en 5 åring 

klätt av sig,

allt ligger i stor 

 "korvig" hög,

jeansen 

urtrampade på ava

19:25 ligger jag 

nedbäddad med 

rinnande ögon

pga huvudvärken

 

Torsdagen, 

min fri-dag

blev en dag 

till stor del

på soffan 

under filten

för att försöka 

få huvudet i schack.

När jag senare 

kliver upp

känner jag mig,

  konstig i kroppen,

inte sjuk direkt men...

men bakfull,

 trött och seg

precis hela dagen

med lättande 

huvudvärk.

 

 

Fler gånger

än en har jag 

gråtit mig 

till sömns 

när jag 

legat och funderat 

på hjärntröttheten

Hur ska 

jag någonsin

kunna återgå

till en vardag?

Eller rättare sagt

hur ska jag

kunna återgå 

till en

 fungerande vardag?

Den biten 

ältar jag nu 

om och om igen

 

Inte idag,

kanske i morgon

förhoppningsvis

 inom en vecka

eller i all fall 

en månad 

Det är ju så mitt liv

 fungerar nu

ta en tag i taget 

och lova inget 

som inte kan hållas 

om orken är det 

som avgör

och den

 avgör ju allt