Stolt ADHD Mamma...

Ni vet känslan av tillfredställd

lycka och harmoni?

Nej inte jag heller ;P
Klart jag gör,  men underbart är kort!

Dessto viktigare att 

fånga varje ögonblick

fånga varje nu

fånga guldkornen du hittar 

 

Och det tycker jag att jag gör

men det slog mig här omkvällen

när ögonblicken var suddiga 

när "Nu;et" kändes långt bort

när guldkornen var spridd med vinden 

 

Jag insåg att jag har gått i ca fem år 

innna sonens tonår och oroat mig 

för tonåren och dess innerbörd...

Och jag kan väl anse i dagsläget 

att det blev väl som min magkänsla sagt mig
( det är nu jag skulle vilja ha 75 000 emojis och förklara

varje känslostorm jag går igenom i denna fas  =P )

Nu är vi mitt i vågskvalp och kallsupar,
Jao fråga mig en bra dag då har jag land i sikte

en mindre bra dag, kämpar jag för att ta mig ovanför ytan.

Men nu har vi alltså kommit så långt att

han den där, min son, 

han är tillbaka ibland, som jag saknat honom ♥

(still do)

Visst fångar jag varje ögonblick, Nu och guldkorn

de dagarna/ stunderna , absolut,

men är jag tillfreds, i harmoni och lycka??

Jo, jag känner det, självkart.
Men när ångesten inte då mal om tonår, 

så mal den;
"Han är snart vuxen, och den lilla damen med,

i ett kick
Vem är jag då"?????

Ja vem ÄR jag utan barnen??
Jag kan gnälla och gråta över trötthet

och brist på vuxentid,
men när jag får den,  är den rolig

i exakt sissudär 2 timmar,

Då har jag plockat rätt och dragit av golven 

här hemma, har jag tur har jag hunnit

slinka ner i soffan,

för jag har tänkt mig en myskväll för mig själv.

Men soffan är ensam och kall,
mysfaktorn är borta fast jag gör exakt samma

saker i sällskap
jag äter mer än  vad jag behöver

för jag har ingen att dela det med .

Hjärnan tog snabbhissen ner i källaren 

och håller på att gräva sig ner till kina.
Åter igen , vem är  jag utan barnen?
Helt plötsligt är jag ingen,
Jag är ingen som inget kan,

helt plötsligt.
Märkligt, hur man kan tappa allt så snabbt.

Jag får känslan av att jag lever genom barnen,

även om det är fel,

jag slutar ju fungera utan dem,

alla måsten,  tjat,  diskussioner , utbrott

men även skratt, tokigheter och duosång♥

Är det nu (då i min ensamhet)

jag ska slå upp storslagna planer

om vad jag ska sätta tänderna i

när tiden kommer

Inte låta ångesten sätta tänderna i mig

och få mig att tro att jag ska ge upp 

och sluta leva för att denna epok är över???