Stolt ADHD Mamma...

Min dotter <3

Jag saknar henne ♥

Jag saknar alltid henne när hon inte är här.

Det fattas oss något när inte den där

fnittriga, busiga, virvelvinds, trilska, envisa

alldeles underbara och perfekta Disa,

eller förlåt,

Delicia !!! inte är här =(

 

När sonen kommer hem på kvällen frågar han efter syster

-Hon är vid p.

-Näe...va tråkigt

 

 

Självklart kan hon allt gå mig på nerverna med.

När hon håller på att spräcka mina trumhinnor

med sång och ja...ljud =P

när hon absolut inte "kan" sova...

....Försen jag lagt mig..

...Och! Släkt lampan =P

 

Eller när vi bråkar om tofs eller ej .

Ska hon väl få bestämma själv 

förstår jag att ni tänker,

men när tösabitens ansikte inte ens

syns för att hennes bångstyriga hår

är i vägen.
Då är mamman elak,

-Tofs, eller spänne annars klipper vi luggen.

 -Nej men den är inte i vägen!!!

-Ok men då ger jag det till

nästa utvcklingssamtal,

och säger fröken att håret är i vägen 

så klipper vi luggen, ok!?

 

Låter kanske barskt,

men en tjej 

med koncentrationssvårigheter

kanske inte ska ha en lugg och sitta 

och krångla med, anser jag!

 

Hon lummar i väg till skolan

utan tofs, utan spänne...

 

på eftermiddagen sitter hon i hallen 

och ska sätta på sig skorna...
-mamma, i morgon ska jag ha tofs!!!

-Ska du?
-japp

-Jaha, oj, va förvånad jag blir

- Ja men det ska ska jag

- Ok... skojar du med mig nu?

-Nej!! Jag ska ha det för mitt

hår bara bråkar och är i vägen!!

 

Och det sa hon med djupaste allvar i rösten,

inget skämt om det som tidigare hade

utspelat sig.

 

Jag kan mycket väl förstå att det

kändes hårt när jag sa att vi skulle

klippa luggen, nu när hon ÄNTLIGEN!!!

Slutat klippa den själv =P

 

 

 och så har hon sina dagar med skav

JA jag vet, jag har mina med,

och jag borde mer än väl förstå henne,

men när klockan passerat åtta en skolmorgon

och vi fortfarande inte hittar en ENDA mössa

som inte sitter si eller så.

Letar jag förbrilt i min hjärna hur vi ska ta oss vidare

 

Jag frågar storebror om han minns sin kamp mot strumporna,

han skrattar och minns,

ber honom förklara för Hönan med sina ord hur det känns 

och att det faktiskt går över,

hon tog ilsket sin mössa i handen och gick.

 

Helt klart att jag får för mina "synder"

Mina barn har samma som mig ,

emellanåt känslig kropp/hud 

Jag minns väl hur skapa

mig tokigt över "rulorna" i "kalsbyxorna"

"DE GICK INTE HA PÅ SIG!!!"

 

Med rulorna menade jag "noppor" som blev efter tvätt, 

för mig kändes det som om jag hade makadam under fötterna,

tänk att något så litet kan bli så stort och förstöra så mycket,

som sagt, jag borde verkligen blunda och känna känslan

av mina egna dagar med skav så borde jag ju enklare lösa problemen ; ) 

 

Tillbaka till den underbara HönaPönaBöna
Jag saknar henne de här veckorna

det finns inget härligare än att 

sitta på läktaren och vänta på 

att vi ska få gå på plan,
så från "ingenstans" kommer

hon och ger mig en kram bakifrån♥

Men saknaden är ömesidig

det märks, 

när hon knör ned sig

bredvid mig på samlingen 
och när hon väljer att vara nära mig =)
På Mammaveckor 

är hon btydligt mer självständig

under träningarna mer tvärtom egentligen =P

I bland skrämmer det mig

hur lika vi är vi två.

Bitvis utseénde  

men till mesta dels sättet.

Visst kan jag skratta över att 

hon kan "showa" som mig i bland,

att hon kan vara en riktig drama quuen

och pratar dialekter ( alltså försöker)

Men jag tänker hur hon kan bli

när hon blir äldre och hormonerna kommer.

Jag tänker ska hon också få bråka 

med sitt mående =(
Ska hon vakna var och varannan morgon 

med tanken att nu vill jag inte mer.

 

Det känns inte rättvist alls 

om man för sånt vidare =/

 

Bara några dagar kvar nu

sen är ordningen återställd

Håll iiiii och håll uuuuuut =)

 

 

"Du som inte än
börjat måla dig kring ögonen
tänt en cigarett
hört på Bowie eller Nazareth...."