Stolt ADHD Mamma...

 

Det är februari och en transportsträcka

fram till sol och värme.

Jag vet det , men hjärnan och kroppen

tycks inte ha kontakt med varandra???

Känner hur spiralen går åt fel håll

men lyckas inte bromsa den, 

snarare eldar jag på i ett högre tempo neråt.

 

Orkar inget---> Vill inget
Vill inget ---> Slutar umgås
Stannar i min ensamhet---> Tid att tänka

Tänka, ja det göra jag ju jämt annars med,

men när det börjar luta åt det destruktiva...

När jag stängt av och bara gör sakerna i farten

utan att egentligen inte registrera och ha någon koll alls.

 

Ni vet;

Var sak har sin plats!!!

Men är den inte på sin plats,

ja då kan den vara precis VART SOM HELST.

 

Igår skulle jag handla lite snabbt på lunchen,

ingen plånbok i jackan, och inte i väskan???

tittar ett par gånger i väskan men nej.

-Då har du väl den i bilen?

-Nej det finns ingen logik i alls, då har jag den hemma...

Slänger om ärenden och går hem först

...ingen plånbok, rafsar åt mig lite kontanter så 

det räcker till ärende nr 2, 

men tar först vägen förbi bilen eftersom ,

ja? den måste väl vara där?

NEJ!!!

Nu känner jag verkligen hur irritationen ökar

går in i förbutiken på affären,

tar tag i klockan och föser lite lätt,

ingen kommer, det kan jag förstå den hördes ju knappt

Ringer hårdare--- ingen kommer

Där höll jag på ta ut min egen frustration 

på stackars personalen och slita upp klockan

och ringa hysteriskt tills någon kom...

...Min lunch började ta slut och jag har

inte lyckats med hälften av det jag skulle göra.

 

Självklart ringer jag inte hysteriskt i klockan,

jag visar inte ens det på utsidan

som bubblar, kokar och brinner på insidan.

 

Kommer tillbaka väser ur min ilska att den 

där förbannde plånboken inte fanns någon stanns,

den ligger väl i väskan >=(

Kommer in och känner i väskan,

mycket riktigt där ligger den,

 

Med nästan, nästan 

tårar av ilska i ögonen så konstaterar jag 

varför jag alltid är själv,

varför det inte finns någon till mig....

-Jag orkar ju för f*n inte med mig själv just nu.

hur ska man då begära att någon annan ska göra det????

 

-Jodå, du kommer hitta honom,

han som går efter och plockar upp

håller koll på dina saker och bollar in dig i boxen,

det är tur huvudet ditt sitter fast =P 


Jag orkar som sagt inte med mig själv

och då finns det TYVÄRR inte mycket

tålamod och förståelse kvar till tonåringen.

Jag vill bara slänga omkull mig,

gråta och skrika  att jag GER UPP,

det var väl kanske lite så förmedlingen blev i helgen.

Ja jag slängde inte i kull mig men,

det blev ett tydligt budskap som gick fram i allafall....

 

-Vet du, nu skiter jag i vilket,

jag bryr mig överhuvudtaget inte om du gör din läxa

eller inte men vet du?

 

Jag tjatar och bråkar om dina läxor,

för ´jag vill att du klarar dem,

anledningen till att du ska klara dem

är för jag vill att du får bra betyg .

Och anledningen till att jag vill att du ska ha bra betyg 

är för att du ska kunna söka till den

utbildningen du VILL gå på, 

inte den du måste ta för att betygen inte räckte.

 

Jag vill att du går den utbildningen du är intresserad av

så du kan få arbeta med det du vill i slutändan.

 att jag tjatar om att du ska ta ut tvätten 

från ditt rum´och städa det är för 

att du är påväg att bli vuxen,

du kommer flytta hemifrån då ska du helt plötsligt

städa och ta hand om en hel lägenhet själv!!!!

 

Om du tror att jag tjatar om dessa saker

för att göra ditt liv till pest 

så tror du fel, då kan jag lika gärna lägga

den tiden och orken på något så mycket roligare!!!

Jag ska sluta tjata och bry mig,

du ska få klara dig själv i fortsättningen...

 

-Men varför har du inte sagt det tidigare

att det är så??? 

 

 

Ja vad säger man?

I bland är inte vissa saker så självklara som

man själv tidigare trott =P

Tänk om man kunde veta vad som är adhd 

och vad som är typisk tonåring

dvs ett acceptabelt beteénde.

 

Vissa säger att man curlar,

men min fråga är,

hur ska jag göra då?

Ska jag bara titta på när hans betyg 

slutar på F 

för att han 

*Glömt läxan i skolan

*Hinner sen

*Vet inte vad de har för läxa

*Orkar inte nu

 

Ja jag kan nog spalta upp en hög till 

men ni förstår.

 

Kommer han sedan för långt efter 

"ger han upp" allt blir för stort

 och han kommer aldrig i fatt.

 

Han skulle säkerligen rycka på axlarna i detta nu

över det, men , sen då?

 

Skulle du titta på medans ditt barn

slumpade chanserna till att i allfall 

förenkla framtida studier för att

han/hon måste lära sig att ta hand om sig själv???

 

Jag förstår logiken i tänket,

självklart måste han lära sig att ta hand 

om sig själv,

tro mig, vi fajtas  varje dag om det

men jag tycker att det står för mycket på spel

när det handlar om betygen...

 

Varför fick man ingen handbok vid utskrivningen

från BB???

Från 0-20 år så här tar du hand om ditt barn =P

 

 

Jao...

jag är lika tradig som kvällens text,

jag erkänner!

Jag är slut i knopp, kropp och själ

det märks på stavningen nu framförallt.

Att jag ligger på dyslexiutredning kan jag tänka mig

att många förstår , extra tydligt 

när jag trött och oskärp.

Då kastar jag om och stavar fel 

på var och varannan mening, ber om ursäkt

Älska/Tyck om mig för den jag är,

inte för den jag borde vara,

för den kommer jag 

nog aldrig bli =P

 

Jag längtar efter sol, värme, livslust

Jag vill knata ut på min stenhäll

slänga ner "rompa" och njuta av....

Plopp-- plopp--plopp--plopp-plopp

 

Av hela jä*la sjön, 

var gubben/manen/farbrorn tvungen 

att komma med sin flotte och fiska mitt framför mig!!!

Aldrig har jag varit så sugen på att 

kasta pinne med kingen ut i vattnet,

men hunden gillar inte att simma så jag 

gjorde det jag är bäst på...

jag stirra/psyka ut honom...

och jag vann =D

Någon sa;

"Ni mammor tror att ni ger upp

men ni gör aldrig det"

 

Jag hoppas det stämmer ♥

För nu går det tungt♥