Stolt ADHD Mamma...

När jag inte ens kan skriva

blir jag frustrerad, skriver några meningar.

Fastnar, tänker och tänker ....Suddar

 

Bokstäver sammanflätade i ord virvlar vidare till meningar,

de rinner som vatten i vårfloden när sinnet öppnas

De skapar sammanhang eller oreda.

De har betydelse

stor- liten - eller - ingen alls.

 

Jag smakar ordet Höst och spaltar upp 

peppar mig med postiva ord.

Men ändå,

när mörkret tränger på,

blåser vinden lika kall

utomhus som i min kropp.

Känslorna ligger som nervtrådar påutsidan av min hud

sammankopplade med tårar.

De kommer så fort läget ges.

Något som berör ger effekt värre än

att sätta handen på en het platta.

 

Läste ett fint uppmuntrande mess i morse

och det var kört.

Tårarna konkurrear med räbnnilarna på fönstret

från höstregnet,

I samma takt rinner orken ur kroppen

 

Jag säger;

Jag vill inte - Jag orkar inte

Lämna mig i fred - Öppna dörren och kom in

Rör mig inte - Krama om mig

 Jag vill inte dö - Jag vill bara inte leva

 

Någon har snappat upp min ordbok

och är flitig på pepptalk när det behövs ♥

När jag tappar,

Orken, Tron ,Hoppet

När jag varken ser

Målet, Målrakan eller Ljuset

 

Jag skakar på huvudet åt mig själv

Jag vet att jag snubblat

Jag vet att det vänder

Jag kommer resa mig skrapa bort gruset 

från mina sönderskrubbade knän

Jag kommer komma tillbaka

Jag lägger huvudet i mina händer

blundar, andas och  försöker känna känslan av jävlaranama