Stolt ADHD Mamma...

Money On My Mind

Jag blir både lilla My-Arg och ledsen

över en snevriden syn ( ur mitt perspektiv)
När jag inser hur pengafrågan

alltid tycks stå överst på listan.

Mitt önskemål är att träffa

en partner - en livs kärlek

För just kärlekens skull.

Någon som finns hemma när jag kommer hem

eller som jag väntar på.

 

Att föra en dialog med, att bolla problem med.

Någon som jag kunde i min tur

fråga vissa frågor vidare till 

när det handlar om min son.

Att han öppnar sig och har den dialogen 

med mig och inte sin far gör

mitt ♥ sprickfärdigt

Men i blad blir jag liksom,

ställd?

Jag vet inte riktigt vad jag ska svara

och skulle gärna bollat frågan vidare

för tips och råd kring de frågorna

 och få svaren ur den manliga synvinkeln

 

 

Någon som kliver in och för min talan 

när jag inte längre kan eller orkar prata.

 

Någon som talar vett i mig

när jag trippelbokar mig

och tror att jag ska ro det i land.

Någon som sätter ner foten och beslutar 

i frågor jag velat över i veckor,

som tynger mig i vad och än jag beslutar,

där av halar jag ut 

ännu mer på lidandet.

 

Att man sedan skulle minska

hushållsarbetet med 50% ser jag som en bonus.

Har inga problem där i min ensamhet,

självklart suckar jag  ibland över

sysslorna som aldrig tar slut.

Att jag i smyg funderar på

att tvångsraka Kingen =P

eftersom han alltid lämnar spår 

efter sig...

( vad vore skäggstubb i handfatet att gnälla över 

om jag jämnför med vada fram bland Kingen hår ; )   )

 

MEN!!!!

Tro aldrig någonsin, 

att jag skulle träffa någon för den ekonomiska biten!!!

Jag har långt ifrån stort svängrum med pengar.

Det är logiskt, egentligen eller hur.

Ensamstående, florist,

större delen av året som deltidsarbetande.

Men jag skäms inte över det.

Ser jag mig omkring här hemma 

har vi det vi behöver.

 

Vi har absolut inte de senaste tekniska prylarna 

och heller inte saker i överflöd.

Men både barnen och jag har saker

och utrustningar till olika sporter

De har hela fina, rena kläder.

Jag har förmånen att ärva väldigt fina kläder till 

min dotter♥, så där kompletteras det mest.

Medans sonen nu i stället vill ha lite dyrare kläder.

Men det går.

 

Det är klart att både barnen

(och jag själv ibland)

Önskar att man kunde göra de och de sakerna

eller köpa vissa grejor.

Men samtidigt, det är ett hål som aldrig kan fyllas.

Ju mer saker man man köper dessto större

blir hålet att fylla och samtidigt tar man

bort en liten bit av strävan, önskan och förhoppning

att hela tiden uppfylla alla önskningar

(MITT TÄNK )

 

Jag sattsar i stället på att vara en närvarande Mamma,

skapa en bas här hemma, 

med trygghet, engagemang och massor av kärlek

och alltid en öppen famn

(eller numera en beröring på ryggen =P )

Och faktiskt!
Det märks. när jag går upp i tid på jobbet

och jag förklarar för barnen idag ska ni dit eller dit.

Och helt plötsigt tycker de att jag jobbar jämt ^^

 

Jag förstår vad ni tänker när jag säger skapa trygghet,

hon som mår så dåligt....

Ja det gör jag mellan varven,

i år känns det lite som att trampa runt i sirap 

och aldrig riktigt komma ur det.

Men knepet är,

att skala bort alla onödiga saker som stjäl min energi.

i stället försöka hitta där jag får det och tanka extra.

Jag väljer mina strider med barnen,

främst den äldsta då.

JAg ser alltså lite mer mellan fingrarna nu.

Jag håller i hop tills jag kommer i min ensamhet,

ber om barnvakt om det absolut inte fungerar.

Eller i bland klämmer jag en tår på toaletten i ensamhet

sen går jag ut och tar nya tag,

 

Utan att vara hysteriskt ledsen och storgråta

inför barnen,

kan jag visa att Mamma är ledsen idag.

Jag är ledsen för att...

Jag har jobbat mycket och är trött,

jag är ledsen för att det inte blev som jag tänkte mig

Jag är ledsen för att jag har en dålig dag

och det har vi alla i bland eller hur?

Barnen vet vid det här laget att det 

inte beror på dem, det har jag förklarat 1000ggr minst

 

Jag personligen tycker inte det är fel 

att visa känslor inför barnen, 

i måttlig mängd, är det de?

Tänker jag fel?

 

När en penga diskussion dök upp

och att någon skulle vara sämre än någon

för att den inte tjänade lika mycket.

 

Jag la mig först platt ner och dog några sekunder.

Hur jävla värdelös är inte jag då i så fall?

Jag skulle vara en sån kass människa 

att jag inte ens skulle räknas med på en såndan lista.

Sen Vaknade jag till igen och tänke

Jag är SÅÅ mycket bättre

att jag inte ens tänker lyssna på sånt här skitsnack....

 

Påpekar åter igen,

att det vore en lögn att säga att

att jag inte skulle vilja ha mer pengar på kontot

varje månad.

Med det är ju ett val eller hur?

Om det var de som stod högst på min lista 

kanske jag valt ett annat yrke.....