Jag tänker

Jag tänker, jag tänker alltid
Jag tänker möjligheter, 
jag tänker på förhoppningar,
jag tänker på besvikelser
jag tänker på flyktvägar
 
Det ter sig så märkligt,
så fort jag går från datorn, snurrar tankarna i gång,
jag kan sätta ord på känslor och förmedla dem 
på vad jag upplever just då
som klockrena beskrivningar
kommer till datorn och de är väck....
 
Jag arbetar ( som alltid) med känslorna att acceptera.
Jag finner hur det hela upprepar sig i samma cykel hela tiden
Det startar med en snäv offerkofta,
Varför kan inte jag få...
Varför kan jag inte känna....
Varför blir alltid jag...
Ja det där varför´et  förföljer mig i oändliga varianter 
Och just då  jag vill verkligen inget annat än att 
slippa ansvar
för mina barn, för mig själv,  för mitt liv
 
Jag vill egetnligen vissa dagar bara krypa ner under filten
och låta någon annan ta över markservicen i hemmet för en dag
barnen,  mat och akviteter.
Att denne någon kryper ner tätt intill när tiden ges,
prata om allt, eller inget
berätta om Hönans kommentar eller tokigheter
skrattar åt minnen, eller längtan till framtidens äventyr
med mig
Kanske bara ligga tyst och krama hårt,
stryka bort en tår eller räcka fram en näsduk.
 
Mitt nästa steg är när orken är påväg tillbaka
då kommer  ilskan,
jag blir arg över att jag trillat dit igen
Jag blir arg, över mig själv som inte står pall,
jag förstår faktiskt ite hur vissa kan jobba "dygnet runt" i princip
medans jag är ur matchen efter en veckas övertid.
 
Hur kan min ork vara så liten 
och hur kan jag sluta räcka till så snabbt
och varför tappar jag allt
när orken smyger i väg,
det kan väl räcka med att behöva vila
man behöver väl inte ge upp.
 
Jag är arg för att jag inte orkar som andra,
varför gör jag inte det?
Eller är jag egentligen en stor hypokondriker???
Jag blir arg på mycket,
som inte passar att vädra här.
 
 
Så sker det magiska, 
utan att jag ens reflekterar över det,
jag är TILLBAKA!!!
Jag har ett självförtroende
som inte går av för "hackor"
Jag har full kontroll på min vardag och mitt liv.
Jag har egentligen allt, i vilketfall allt som jag behöver.
 Men mycket vill ha mer,
så det kasnke är därför jag aldrig riktigt 
känner mig nöjd?
Jag inbillar mig när jag mår bra, eller för all del väldigt dåligt
att allt skulle vara så mycket bättre 
med den stora kärleken♥
Men vad vet jag om det egentligen?
 
Denna vecka har jag jobbat en del övertid,
absolut inte alls så mycket,
men jag är trött och igår kväll
gav jag bara upp kampen om att hålla ut
att försöka vara stark och inte bryta i hop 
trots att, ni vet man är besegrad.
 
Jag ser mig inte som att vara på botten igen,
men mycket jobb och några missöden
tog musten ur mig
och idag känner jag mig varken kaxig eller uppkäftig.
Försökte rensa hjärnan under promenaden med hundarna runt laxtjärn
Andas frisk luft se ut över den frusna tjärnen och minnas sommaren
att det faktiskt löser sig, ja det gör ju det....
 
Bilden är från i somras, 
en favorit bild från sommaren 2016
Ett ögonblick när jag insåg att det löser ju sig,
varje dag , trots morgonångesten som hade mig i ett järngrepp.
 
Jag log idag,
när jag tänkte på sommaren
hur jag råkade kasta in Hönans frisbee i "sjögräset",
och där blev den kvar trots Hönans irritation att 
jag kastat bort den
för ingen av oss ville in där och "mölja"
för att leta på den.
Jag log åt minnet att jag simma över tjärnen 
med kingen i släptåg
( nej den är inte svårt att simma över den tjärnen jag vet)
för att plocka en näckros,
nästan framme insåg Kingen vad jag skulle göra
och bet sönder den mitt framför mina ögon....
 
 
 
"Du ser in i mina ögon och du ser att jag ljuger
Jag trivs inte här, jag hinner inte tänka klart
Stoppa mig, snälla stoppa mig när jag duger
Fråga aldrig vad jag tänker, det förstår du snart

Ska du på fest ikväll? Jag ska på fest ikväll
Några väntar på mig som jag väntar på dig
Här i Slussens ljus ser jag månen som en bagatell
Jag vill att du ska se mig, jag vill att du ser mig

Mörknar det i horisonten,
Luften sjunker nån grad
du knäpper kappan till halsen
Här i städernas stad
Oh, vad gör vi nu?

Varför sa du ingenting?
Varför lät du mig gå vilse?
Jag är så trött på Stockholm, alla lever samma liv
Har våra hjärtan slumrat till?
I denna heliga, tysta kyrka?
Hosianna
Hosianna

Du för och jag följer lätt som en holländsk vind
Det här har pågått så länge, det känns som alltid
Allt det här är bara dröm det betyder ingenting
Jag har väl annat att göra på min så kallade fritid
Tiden har hunnit ifatt nu
Ett oväder rullar in
jag står här och väntar
Iftah ya Simsim
vad gör vi nu?"


 
 
Jag tänker,
att jag tänker på tok för mycket
och hela tiden
Jag tänker att ödet ibland är bra lustigt och
att jag inte riktigt förstår mig på det,
 
Jag tänker att medicinen kanske skulle
låta hjärnan vila från alla tankar.
Det skulle förstås vara skönt,
men är jag Pilla då egentligen?
Trubbar den den av eller ändrar den mig