Stolt ADHD Mamma...

...Fira, tuta och köra 

Nej säg den lycka som varar?

Eller om jag ska 

lägga handen på hjärtat

så kändes ingen direkt

 lycka när papprena

var påskrivna.

Jag skulle med 

facit i hand

kastat in handduken innan,

långt innan 

egentligen kanske.

 

För redan innan jag 

påbörjat den nya tjänsten

kände jag i december

hur dåligt jag mådde.

Men jag är uppväxt 

med synsättet 

att man är inte hemma

om man inte är sjuk

och sjuk är man väl inte 

om man

inte är fysiskt sjuk... 

Så jag marade mig

 genom många ångestnätter

och ögonen pekade i kors 

när klockan ringde

men upp klev jag 

och tog mig

 i väg till jobbet.

 

Men vid det här

 laget hade orken för 

mitt skådespeleri 

för länge sedan sinat ut.

Tyst, trött och sammanbiten

användes dagens energi 

till att 

hålla mig själv samman

 och inte bryta i hop.

något som säkert tolkades

som sur, arg och bitter.

 

Därav drog jag mig 

mer och mer undan folk.

Att börja dagen med minus

på energikontot 

och sedan nästan jämt 

gå runt med tårar

brännandes innanför 

ögonlocken,

men ett försök

 till att spela glad,

eller i allafall 

inte verka sur

samtidigt med 

en sirapshjärna

som arbetar i slowmotion

med vad folk säger....

 

Man behöver inte 

vara en hjärnforskare 

för att förstå att 

den ekvationen

 kan bara gå åt ett håll....

 

Så med stor portion

ångest och tandagnissel

beslutar jag mig i december

tillslut för att kalla

arbetsledare och 

högste chefen/ kyrkoherden

till möte.

 

Jag berättar hur jag mår,

vid det här laget

bor min dotter inte kvar

hemma ens💔

Jag förklarade att jag ville 

inte lura någon då papprena 

nyligen blivit påskrivna,

ville de dra tillbaka tjänsten

 var det ok.

(likgiltig som jag kände mig)

 

Men bemötandet

var överraskande

och med fin respons.

-Familjen går först,

 ta den tid du behöver 

vi ska inte göra 

några ändringar,

du har din tjänst.

Behöver du sjukskrivning så 

ordnar du den.

 

Jag kände redan direkt

 att det släppte en 

stor stor tung sten från

 det osynliga axeloket.

 

Tänk så bra det kändes att

köra med öppna kort, 

inte spela något falskspel.

Låtsas som om allt är bra,

ett första stora försök till

att försöka förklara för andra

hur dåligt jag mådde 

 fast det inte syns utanpå, 

och framför allt

vara ärlig mot mig själv-

Hur jag känner och

 vad jag behöver,

inte blunda för

varningsklockorna

som i och för sig

 mest ringde för

döva öron

vid det här laget.

 

Bara känslan 

av att veta att 

en sjukskrivning 

var ok gjorde

att första tanken var

 att jag kanske 

ska strunta i det ändå?

 

Men den envisa tröttheten

övertalade mig att 

ta förnuftet till fånga

 och beställa

tid vid psykiatrin.

 

Så i den 

hektiska julveckan

arbetade jag åter på solis

som utlovat,

men med den

 stränga ordern från T

att inte en minuts

övertid fick det bli😊

inte heller arbete ute i butiken.

 

På onsdagen åt vi julbord

med arbetskollegorna 

på församlingen,

när vi gjorde oss redo att 

smita iväg först av alla

 pga att vi skulle tillbaks

och jobba på solis,

bad kyrkoherden

att få byta några ord med mig.

 

Han hade bollat

 min problematik med 

kyrkorådsordförandet.

De hade kommit fram till

 att ge mig

möjligheten / alternativet

till att komma in sakta 

i kyrkvaktsjobbet,

börja med vanliga gudstjänsterna

och hoppa över 

begravningar, dop,

konserter osv.

 

Och för att få den lugn och ro

som jag behövde 

skulle jag fylla upp

 de övriga 25%

med att få arbeta ensam, 

göra upp en plan

 för att skapa

 en bibelträdgård 

vid kaplansgården.

 

Berättar att jag 

hade en tid bokad

dagen därpå vid psykeatrin.

Han ber mig att 

jag ska tänka på saken,

vad jag än beslutar 

så ska jag inte

 avboka läkartiden.

Vi skulle stämma av 

i januari sedan.

 

När hjärnan arbetat klart

och sorterat alla tankar

kändes det nästan 

för bra för att 

vara sant...

....För bra...

....för att vara sant.

 

Läkaren instämmer 

att det låter 

onekligen jättebra,

tänk om fler 

arbetsgivare tänkte så.

 

Den julhelgen 

sov jag HELA helgen,

firade jul med barnen på 

lilljulafton på fredagskvällen

sen däckade jag 

typ tills klockan ringde på

tisdagsmorgonen.

Det spelade ingen roll att

jag inte arbetat över

eller haft kundkontakt.

jud, ljus, telefonsignal

 

vill koncentrera mig på

mitt arbete,

men igenkännande kunder

nickar till hälsning om

de får syn på mig 

där bakom,

andra söker förbrilt 

min ögonkontakt

för att få hjälp,

varför hjälper jag inte

dem när det är sådan kö?

 

Kollegor är trevliga

vill prata eller har frågor.

Men jag kan inte 

svara på frågor eller

 ens bara 

prata samtidigt

 som jag jobbar,

det går bara inte längre,

en sak i taget!

 

Möter kyrkoherden 

i mellandagarna

och berättar i hasten

vad mitt beslut blev.

Vi kommer överens om att

träffas i januari som

vi tidigare bestämt

och strukturera upp det hela. 

 

Ja vid närmare eftertanke 

blev det aldrig bekräftat 

januari vilket år.

 

Det där mötet 

ligger fortfarande i marinad, 

förväntar mig 

i så fall inget annat än 

en väl uppstrukturerad och 

TYDLIG plan för det hela....

 

 För det var en av sakerna

som gjorde mig till 

"stenen i skon"

Jag blev ett skav ,

jag blev obekväm 

helt enkelt.

Jag tillhör den 

personligheten

som inte är så duktig 

på att 

ta hand om mig själv.

 

 

 

 

 

100% arbetstid