Part I
Jag har lite av fastnat
i "vinkelvolten" tankemässigt
Jag blir så frustrerad för
jag får inte till en start.
Det känns som om
jag kan inte skriva så som
det brukar bli när
jag pratar med någon.
Jag börjar
berätta/förklara något
precis vart hjärnan är i
berättelsen/funderingen
just då där och då.
Vilket gör att de
förstår ingenting
Vad menar jag?
Vad pratar jag ens om?
Dvs jag kan inte börja
skriva/prata från
kapitel 5 fram till 9
innan jag berättat
kap 1-4
Men, hisorien är lång
bökig och lite invecklad
så då stöter jag på nästa
problem när jag ska förklara
Jag vet så väl att jag är
expert på det
och det är verkligen
inte meningen
men just där och då
i berättandets stund
så känns det relevant
att jag måste dra det
för att det inte ska bli
sådär som från kap.5
Men ibland
märker jag själv
hur jag svamlat iväg
så pass att jag
inte ens minns
vad starten och
poängen var.
Efter att åter igen
i hjärnan
letat mig tillbaka
till historien
gör jag nu
mitt yttersta
för att behålla
både fokus på historien
och sam avgöra
vad som är relevant
ej att ta upp.
Det är sånt som gör
min sega trötta hjärna
och hela mig sopslut
rätt omgående.
Jag tror att jag
är påväg precis så nu,
Med svamlande hit och dit
för jag vill så gärna
att ni ska förstå
varför vissa saker
tar sådan tid,
samtidigt tar det
i slutändan bara mer tid
eftersom det försenar
den relevanta poängen.
Jag förstår
att tanken som kan uppstå
hos er nu är;
varför jag ens
bemödar mig att
ta den lilla
energi jag har
och göra slut på den såhär.
Jag kunde ju rätt slätt
välja att bara släppa det
inte publisera något
då tar det ju ingen tankekraft
eller hur????
Nej för kapitel 5-9 rullar
konstant som en repig Lp-skiva
i mitt huvud
jag kan alltså inte släppa det
och jag tror jag kommit fram
till varför.
I min läkningsprocess
har jag arbetat rätt hårt
med mig själv på olika
sätt som jag beskrivit
förut för er.
Innan jag skulle börja
fick jag frågan;
Orkar du med den
här processen nu?
Är du i skick att
klara av det?
Och en bit in
i det hela
förstod jag varför
de ställt den frågan.
För att arbeta med
sig själv mentalt
tar så mycket ork
att det är svårt
att beskriva
för dem som
inte gjort det.
Men jag såg mig
inte ha något val,
för jag måste
gå igenom det här
för att få en chans
till att börja leva igen.
Att inte bara överleva
och fysiskt existera
utan för att
bland annat
få kontakt med mitt
känsloregister igen.
Under höstkanten märkte
jag själv av
en förbättring
i mitt mående och ork.
Vilket gjorde
att jag försökte
hjälpa och engagera
och sakta men säkert
läka relationen
mellan mig och dottern.
Vi har under hela
den här tiden
haft kontakt,
men självklart har
förtroendet för mig
varit tilltryckt,
sargat och skört.
Men med min
extra energi
såg jag i stället hur
dottern dalade.
Min dotter har
haft en tuff höst
och därmed har skolan
blivit lidande.
Det kändes så fint
att verkligen känna
att jag fanns där
för min dotter
så som en mor
"ska" göra
flyttade hem
(i alla fall temporärt)
Blev jag åter
den som står
henne närmst❤
Något som man
som mamma
inget hellre vill såklart.
Men vi har haft
våra själ
till att det inte
varit så
som ni vet
Jag är,
som jag påpekat
så många gånger nu
"segtänkt" att hjärnan
arbetar i sirapstempo
och kan sällan
ge svar på tal,
svara på- eller
komma på frågor
i stunden.
Därför är möten
nästan bortkastade
om vi inte har
en återkoppling.
När hjärnan
arbetat klart,
strukturerat och
funderat klart.
Lika så började jag
förstå vart
motgångarna
till skolan låg.
Försökt medlat och
förklarat för dem
vi har kontakt
med på skolan,
som lyssnade
och gjorde vissa åtgärder.
Och i dagsläget
Är hon i skolan
varje dag.
Hon har lyft blicken
och kämpar
för godkända betyg
🙌
och för chansen
till att
komma in på gymnasiet
som kan ge
henne en nystart.
En nystart,
som hon om
någon är värd.
Att få börja
med blanka
oskrivna sidor
Att kliva ur
"facket" där hon
blivit placerad,
tvätta bort
stämplarna hon
blivit stämplad med.
Jag har tänkt mycket
på det här och
känt ett stort medlidande
med dottern.
Jag har gått
igenom samma sak,
men hon gör det
sju resor värre.
Barn är så elaka och
mitt egna kön
toppar alla
listor på att
vara överjävliga.
Även om man
inte är vänner,
behöver man inte
vara ovänner.
Man behöver
absolut inte
förstöra och
bete´ sig illa
utan anledningar.
Jag som vuxen
kan förstå att
detta beteende
någonstans bottnar
i något hos
dessa människor
som gör att de själva
kanske inte mår så bra?
Eftersom de
tycker sig
må bättre när de
medvetet göra dessa
elkaka handlingar
men det är inte roligt
att vara den som
blir utsatt.
Jag är evigt tacksam
över de fyra
nära vänner jag hade kvar
i åk 9 de som
"slog dövörat" till
och stannade vid min sida.
De var nog
dem som gjorde
att jag fixade
att klara 9;an
och få min
nystart i gymnasiet.
Min dotter har
under hösten
och en bit in
på vårterminen
inte haft någon
i skolan,
ingen!
Hon valde
tillslut ensamheten.
För när hon
gjort sina försök
har det resulterat i
att de andra
tagit avstånd för
att inte riskera
att hamna
i samma fack,
med samma stämplar
som D.
Du är min idol!!!
Som inte gett upp
trots att du alltid
fått kämpat i motvind
på grund av en
eller annan orsak
Fortsätt så,
låt ingen annan få
trycka ner dig👊
Nu har det
gått ett tag sedan jag
skrev detta och
blir så glad över
kommentarer som;
Det är så roligt,
jag har sett
att D är
i skolan ofta nu.
Och som jag
förstått det
så har hon
börjat hänga lite
med en tjej åxå
Det är nu det vänder!
Don't try to make them love you, '
Some of them are deadly,
don't answer every call
Baby, be a giant,
Baby, be a giant,
let the world be small
Some of them are deadly,
some don't let it show
If they try and hurt you,
If they try and hurt you,
just let your Mummy know
Now when you go giving your heart
make sure they deserve it
If they haven't earned it,
If they haven't earned it,
keep searching it's worth it
For all your days and nights
I'm gonna be there
I'm gonna be there, yes, I will
I'm gonna be there
I'm gonna be there, yes, I will
Go gentle through your life
If you want me, I'll be there
When you need me, I'll be there for you
If you want me, I'll be there
When you need me, I'll be there for you
Det blev så tydligt
för mig
när jag var
mitt i den
här "funderar-fasen"
kring dotterns
och mitt
egna sista år
i grundskolan
Dagens ungdomar
har det så
mycket värre
genom att
vissa kan ha
24 timmars helvete
dag ut och dag in,
med dagens
utveckling av internet.
När jag växte upp
fick man i alla fall
paus när skoldagen
var slut,
från det vissa
kan uppleva som
ett helvete.
Den pausen finns
inte kvar nu,
de utsatta kan nås
dygnet runt.
Det som dock
blivit bättre
är medvetenheten
hos lärarna.
Även om mycket kan
försvinna mellan rader
och aldrig komma fram.
Så har vi
i alla fall
fått bra respons
denna gång.
På 90-talet
när min mamma
kontaktade lärarna
om min skolsituation
blev svaret;
-Ja vi lärare
kan ju inte
bestämma vilka
som eleverna
ska umgås med
och inte umgås med
Man kanske
skulle varit tydligare?
Dragit allt
igen och igen?
Men när fick
vetskapen om
lärarens lösning/svar
Jag kände mig
ännu mer nedslagen
sänkte huvudet
och kämpade.
Men med något
jag inte förstod då;
Jag kämpade,
jag anpassade mig
men med
en knuten näve i fickan
Något som jag säkert
gjort innan med
och som kom
att ske
om och om igen
genom åren.
För vid flertalet
tillfällen har
missförstånd
uppstått,
att jag blivit
missuppfatad
i vad jag velat
få fram.
Jag har varken orkat
men säkert mest
inte vågat
stå upp för mig själv.
Dragit hela
historien igen,
förklarat hur
jag egentligen menar,
eller vad jag
varit rätt till.
När det handlade
om skoltiden,
var det aldrig
någon som påpekat
vem som skulle
umgås med vem,
efter att en
vänskapskrets
blivit splittrad.
Det handlade
om att bli
respekterad
och accepterad
att få vara
vem som helst,
att få vara
det alla ungdomar
försöker;
Vara som "alla andra"
en i mängden,
en som som
varken hörs eller syns
Som kunde kunde
få sitta i cafeterian
precis som
vem som helst,
utan att någon
stannade till
mitt framför
vårt bord,
demostravit öppnade
sin godis
slängde skräpet
på bordet
och gick vidare.
Jag gick igenom
en "light version"
i ett år
Ändå har detta
satt sina spår i mig.
Tänk de som
år ut och år in
går igenom sånt här
x10? räcker det ?
Åter igen man
behöver inte
vara vänner
men inte
heller ovänner
Och man behöver
inte förstöra,
bete´sig illa
utan anledningar.
På den biten
har tyvärr
inte mycket
ändrats på ca 30 år
Och just där är
roten till min
repiga Lp-skiva
Jag får inte till
starten på pupliseringen
men jag kan inte
släppa det heller
Utrdag ur 👆Dotter & Mor, Tilda & Frida Boisens
Aldrig släppa taget
Så beskrivande bra,
att våga gå emot normen
och vägra
känna skam
för något
man inte rår för
Hon, Frida,
sätter ord på
hur jag känner.
En bok som jag
förövrigt varmt rekommenderar.
Med perspektiv
sett från två håll,
både som person med
psykiskohälsa
men även skildrats
utifrån en anhörig.
Nu är jag vuxen ,
även om jag är trött och sänkt,
varit under ytan flera gånger,
så håller jag huvudet högt.
Men knyter inte
min näve i fickan längre
Jag sitter inte
tyst och accepterar.
Jag tänker
publisera lövsmeten
Det fula, man antingen
ignorerar eller inte förstått
För jag känner ingen skam.
Jag har inte
gjort fel,
och har som jag
berättat förut
sträkt ut,
inte bara en hand utan
båda två
Jag vill berätta hur långt
vuxna människor kan gå
för att få sin vilja igenom
2023
Mitt sista skolår
i grundskolan
är bearbetat,
men de är ändå något
som format mig
och satt sina spår i mig.
Det är det som gjort
att jag inte kan släppa
min "händelse"
och gå vidare.
Jag måste berätta
och få det
ur mitt system
Som jag skrev i det
tidigare inlägget
Tyvärr är
skittunnan full
så jag sitter
inte tyst
och accepterar längre
Jag må vara
överkörd...
....Men inte ihjälkörd
Jag har tyvärr
insett att
jag haft fel
synsätt och uppfostran.
Som sagt
till mina barn
att de ska;
Stå upp för
rättvisa,
rätt och fel,
för din vän
och medmänniska,
för dig själv
Nu har jag både
själv upplevt det
och hört det från
fler ställen,
Jag börjar bli
överbevisad .
Så kära barn
så här i efterhand,
Vill ni komma
någonstans
i livet,
klättra på listorna
och i karriären
så slopar
ni alla mina
värderingar utom
den sista.
Ni ska stå
upp för endast er själva,
vända kappan efter vinden
utnyttja dem som
som utnyttjas kan.
Stäng av ert samvete
för det är något som
kommer bli
ett onödigt hinder
på vägen
Jag tycker det
låter "kallt"
och hemskt
men det beror
förstås på vad
man har för mål i livet
Utnyttja?
Eller utnyttjas?
Jag Står i mitten
och vill inte välja
något av dem
Och om någon undrar så har
min dotter läst och godkänt
denna publisering,
När jag först frågade om jag fick
skriva om det blev svaret:
Ja vad gör väl det?
Det är ju så det är,
du skriver ju inget som
inte är sant