När inget är Quick fix

Jag kan känna viss frustration över 
att orken tryter så lätt 
det är väl kanske min
allra största utmaning just nu
för att ta mig vidare ur det här.
Att känna igen,
se och acceptera signalerna 
när kroppen säger stopp, vila 
 
Men det som orken aldrig räcker till 
är att skriva här .
Och det är väl skitsamma ,
en oväsentlig sak, självklart 
 
Men mitt skrivande är en del 
av min terapi, 
mitt läkande 
Jag kan få "beröm" för 
min öppenhet, 
för att jag öppet
vågar visa mig sårbar.
 
Och det handlar om
att jag förstår såväl
att jag inte är ensam
om mina olika
situationer/ upplevelser 
och kan jag hjälpa
en enda med 
mina tankar ,
ord och upplevelser 
delar jag gärna med mig .
Vi lever i ett
samhälle där vi
har ständig input 
om hur vi ska se ut,
vara, känna , göra 
Glamoröst och lyckligt!
 
Och ja,
jag postar bilder 
från mina lyckliga stunder 
jag är inget undantag .
Men vi postar sällan
på vår "olycka " 
Inte olycka
som en händelse 
utan mer
höga berg och
djupa dalar 
Vi postar när vi
är på berget men
inte i dalen .
 
Vilket är logiskt kanske 
varför vill man dela
med sig av elände? 
Men när hjärnan
 slår "slint" på oss
och du fortfarande
får input lycka 
men med en
känsla av
att aldrig själv 
vara där utan
förjämnan traska runt i
sirapstempo i elände 
gör dig inte lyckligare 
 
Handen på hjärtat
så vet de flesta 
att bakom mångas
  stängda dörrar 
är där sällan
100%ig lycka 
Vilket är normalt
 (Tror jag)
 
Problemet
i mina ögon är 
När man börjar låtas
vara lycklig på "nätet" 
Jag vet inte
om man försöker lura 
sig själv att man är "lycklig "
Eller om det handlar
om att man inte
vill visa upp
sitt "misslyckande "
- Att inte vara
lycklig
och ha det bra ...
 
Det är väl något
vi alla önskar
och vill.
Men så är det inte
för många ,
förhoppningsvis bara
i perioder.
 
Jag vill dela
med mig av
det jag ständigt 
tjatar om,
det som eskalerar
dag för dag
får jag nästan
känslan av
Det som krymper
neråt i åldrarna 
Denna förb.
Psykiska ohälsa 
Den som
funnits med mig
fram och tillbaka
i hela mitt vuxna liv
 
Men nu är kampen
hårdare än någonsin 
för mig.
Att  ta mig ur mitt
Utmattningssyndrom 
Som ledde mig
in i depressionen
den här gången.
Jag åker bara fram å tillbaka 
Mellan depression
Och utmattning 
Jag kommer inte vidare 
 
 
Jag vänder
och vrider
på pusselbitarna 
Gråter , förbannar ,
ger upp ...
...Men så
vaknar något i mig.
Jag tar emot åror
som levereras ,
jag andas ur
sugrören som
sticks ner
till mig under ytan.
 
Griper efter
varje halmstrå
jag får tag i 
för att åter ta mig
över ytan 
för att åter igen
börja vända och vrida
på pusselbitar
för att ta
mig vidare 
För att få
livet tillbaka 
även om det
aldrig blir vad
det varit 
 
Jag går i
psykoterapi, 
jag träffar
arbetsterapeut
och står
i kö för sjukgymnast 
Och allting
handlar om det 
psykologiska. 
 
Arbetsterapeuten
om hur 
Jag åter ska
få tillbaka rutiner,
Jag ska lära
mig leva som 
Jag hela tiden
uppfostrat mina barn.
Jag skrattade
först åt erbjudandet 
 
"Herregud "
jag som har
två adhd barn
Har gått
åtskilliga kurser 
VET hur noga
det är med rutiner 
och anpassanden...
Men började
fundera över vad 
de sagt och
hur jag är
och har det ...
Och insåg
helt plötsligt att
JO!!!
Efter att
båda barnen flyttat
och min 
ork tog slut
är jag som en 
15 åring
FULL i ADHD 
 
Precis som att
alla skolår för mig 
utan medicin
och alla år med barnen.
 Alla rutiner,
hålla ihop mig själv
och min familj.
Att vara som en
"Vanlig utan
diagnos -familj "
att vara både
Mamma och pappa 
Att få en
flytande vardag,
skola, jobb,
läxor , fritid
och vara 
ENGAGERAD!
(En viktig sak för mig)
 
Det är alla dem
åren jag tar
i fatt nu.
Inget fungerar,
inget driv,
ingen vilja.
Ständig puck-tvåa
med Misslyckanden
samlande på hög
Ju högre den växer
Desto lägre
blir självkänslan...
 
Jag förstår
och jag ser själv
att jag har
ett problem
att lösa där
Och det är
på god väg 
 
Skrattar ofta när
arbetsterapeuten
ger mig råden ...
....råden Jag gett
mina egna barn 
Dags att börja
leva som
man lär 😉
 
Men psykoterapin....
Där går stor del
åt till att
försöka hitta
sätt att få upp
blockeringar .
 
Den biten ,
den koden ...
Den har jag
inte knäckt än.
Jag skäms
varje vecka
jag kommer
för att jag inte
har något
att "leverera "
För att jag
får känslan av
hon tror att
Jag ljuger 
När jag säger
att jag
inte minns .
 
Jag rotar i
mitt förflutna 
Men hamnar
ständigt i
konflikt 
Med mig själv .
 
"Hon" som växt sig
stor och stark
Sadististen,
även mitt livs
största kritiker.
Hon som ständigt
står redo med
piskan och
talar om hur dåligt 
jag gjort saker,
  som talar om att 
Jag är dålig.
För att jag
inte ens kan
bli glad.
För att jag
är trög.
För att jag
missförstod .
För att jag
  svek barnen.
För att jag
misslyckandes i ...
Ja där kan 
listan göras lång 
 
Hon, 
hon vill lägga
locket på och
inte rota i
det förflutna 
hon vill fortsätta
piska och 
låta mig stänga av.
 
Och där
är jag nu.
Jag kan bli
lika tagen
varje gång under
terapin när jag
sitter där 
avtrubbad ,
letar och
försöker förstå
Och rätt som
det är
så sprutar tårarna. 
 
Vad jag själv
siat ut och
förstått är
att jag har
så otroligt mycket 
sorg och ilska
inom mig .
 
Det handlar inte
om en händelse 
Utan vad jag tror
om många händelser 
Där jag
bitit i hop så att
det knakat i käkarna 
Och med en
knuten näve
i fickan 
Förbannat i
det tysta ,
Svalt och
tagit emot. 
 
Det är väl där 
den tredje parten genom
psykiatrin ska sättas in,
sjukgymnast. 
Jag ska få lära mig
slappna av!!!
Och kan jag lära mig 
att stänga av hjärnan 
också en stund 
Eller släppa på blockeringarna jag gör
Vad finns bakom dem ? 
Fixar jag det 
blir ingen lyckligare än jag
 
Men allting
kommer ut 
Och kommer fram
inom sin tid .
Och något jag
trodde själv var 
bearbetat
och klart  
Kanske inte
var det!?
Det kanske
bara var locket på 
För det fanns
inget mer
att göra 
där och då 
 
Det fick
ligga där i grytan
och Koka till sig
tills tiden
blev mogen 
Och det insåg
jag här om dagen 
Att den var 
 
 För om
mina ord och
Min sanning 
Kan hjälpa
henne att
räta ut sina?
Och att läka 
Hyser jag
inte längre
någon tvekan ❤
 
 
Vi har alltid varit "tighta" 
jag och min dotter 
Det kanske ärdet som irriterat 
någon eller några så istället
för att koncentrera sig på att hitta 
sina egna vägar till henne 
har man förökt gå genväg 
och slå i kilar i min och dotterns relation
 
Vilket kanske gett oss pyspunka
emellenaåt men framförallt
onödigt ont i min dotter
 
 
 
 
 
 
 
Tears stream down your face
When you lose something you cannot replace
Tears stream down your face, and I
Tears stream down your face
I promise you I will learn from my mistakes
Tears stream down your face, and I
Lights will guide you home
And ignite your bones
And I will try to fix you
❤