Stolt ADHD Mamma...

Så måste jag ändå

säga att vintern-våren -23

var den som

varit värst .

Säkert har det

inte heller gått 

många förbi då jag är,

som många vet,

ärligt öppen med

hela den här  "cirkusen" 

Mitt utmattningssyndrom 

Min depression 

Min ångest 

 (det jag skäms mest över ) 

Mitt självskadebetende 

 

Men vill åter igen

poängtera att 

Det INTE handlar om 

Att jag vill ha

snyftande sympatier 

Att jag söker

uppmärksamhet 

Att jag sitter

här med

offterkofta  på mig

och tycker synd

om mig själv.

 

Det handlar

åter igen om

att jag är inte

ensam om detta

jag önskar

att ingen behöver 

känna skam

över psykiskohälsa 

Det är inget

man själv väljer 

 

Jag har under våren

bitvis,

haft riktigt bra dagar.

De har gett mig hopp,

det kanske är

nu det vänder?

Och nästan

kännt mig som en 

övertaggad galopphäst 

som frustar och sparkar 

i väntan på

att startskottet 

ska gå av

och grinderna ska fällas ...

 

Ja nu jä*lär,

är det nu det händer ?

Är det nu

jag kommer börja

leva igen ?

Men grindarna

fälls aldrig och vid

minsta mottgång

öppnas istället 

en fallucka

som inte bara

drar ner mig liggande 

en eller två våningar.

Nej den slår ner mig

till avgrunden direkt .

 

På uppvägen

i måendet

har jag

99 våningsplan 

som jag går

trappvägen upp för.

Men när det

går utför ,

blir det hissen,

med brusten hissvajer

 

 

Lika skrattretande

varje gång

 man borde vara van

och

ta det med en klackspark

Men det

fungerar tyvärr inte

så vid psykiskohälsa 

Det går inte

att tänka relativt.

Eller jag kan tänka , 

Men känslorna

kan jag inte styra

(Pratar utifrån

hur jag upplever det)

 

 Men jag har,

och är tacksam för 

 mina kontakter på psykiatrin.

Hur motbjudande

jag än känner 

inför varje möte ,

tvingar jag dit mig.

För jag vill ha,

jag behöver,

och jag måste

verkligen få en förändring.

 

För att orka ,

måste jag fortsätta

kämpa mig fram

till förändringar.

Jag får inte

tappa tron.

Även om uppgivenheten

står mig upp

i halsen just nu.

 

Jag har börjat träffa

sjukgymnasten/fysoteraputen.

Inledningsvis har vi

gått igenom

eller 

hon har förklarat för mig

när det  Kommer till

smärta i nervsystemet 

hur det fungerar

och exempel på

åtgärder  man kan ta

 

 

Och där är jag nu.

Jag har börjat med

 Basal kroppskännedom

Enkla kroppsövningar,

för att koppla hop hjärnan

med  nervsystemet- känseln igen.

 

Ligga ner på golvet

och går igenom hela kroppen,

hur det känns,

foten, smalben, lår,

bålen, bröstkorg osv

Vid varje övning

frågar hon hur det går 

så det inte känns obehagligt,

eller triggar ångest.

 

Men det går bra.

Inga problem alls

men det jag behöver

kämpa med 

är tröttheten!

Jag berättade

efter en övning 

att jag är så trött 

att ögonlocken fladdrar

och jag gör mitt yttersta

för att hålla dem uppe 

 behålla fokus,

lyssna på hennes röst

och fullfölja övningen.

 

Hon bad mig

sätta mig bredbent

luta mig framåt

låta armbågarna

vila mot låren

sänka huvudet och blicken.

Kändes det bra,

så kunde jag även blunda 

Andas, notera andingen... 

 

 

 Ja jösses,

jag kunde ju sprungit

runt där hela 

kvällen å letat.

 

Annan gång blev

jag vansinnig över mjölken,

som jag visste att

jag använde

till kaffet

på eftermiddagen

så det ska finnas mjölk hemma....

Ja den hittade jag

en halv vecka senare

i ett skåp med

plastbunnkar, durkslag osv...

Den var inte drickbar

längre om vi säger så.

 

Den här veckan

åt vi tacos,

och D stekte

en halv halloumi till sig.

Den andra halvan

hittade jag

två dagar senare 

i skåpet med småskålar

och tillbringare,

hade hoppet uppe

om att det var D

som råkat lägga

upp den där

men så var det icke, 

hon skrattade

och fråga varfö

r jag lagt den där ...

-Ja säg det,

berätta varför jag

alltid gör som jag gör ...

 

Men ändå,

om vi bortser

från ilskan över mig själv

 har det har gått,

kanske inte bra

men ok, 

omgivningen har accepterat

mitt sluddrande

när jag pratar,

mitt sega tänk

när de kommer

med en idé eller fråga

 Och att jag helt plötsligt 

tappar den

röda tråden

i en diskussion

och kommer

aldrig till poängen

att jag ständigt glömme

r ord har blivit min vardag.

 

Jag har valt

min ensamhet,

jag har nog

mångt och många ggr

upplevt som

sveriges största surkärring

men jag menar inte så,

jag försöker hålla i hop,

jag försöker få

vardagen att gå runt.

Att jag jag inte

räcker till

mångt och mycket

finns redan bevisat,

och det sliter

mitt hjärta itu

och skapar tårar

varje gång det kommer på tal

 

Men jag försöker

finna tröst i att jag gör 

det av kärlek

och jag gör det som är bäst 

för framför allt min MiniMe 💗 

 

Jag har även

piggnat till under våren

Jag och

blommorna/naturen

vaknar till liv tillsammans

Det ger mig energi och livslust

 

Vissa säger;

Att du orkar hålla på 

hela tiden i trädgården.

Men det är DÄR

jag fyller på min energi

Det är där

jag får skapa fritt

"Leka" fram

nya roliga idèer

det är bara fantasin

som sätter gränserna

och även om hjärnan

är trög och jag misst 

förmågan att

helt kunna 

se det framför mig

 i fantasin

utan måste

många ggr fysiskt påbörja

planen innan jag ser

om jag måste tänka om

eller om det blir bra

Så har jag iaf

skapandet kvar i mig

 

Det är den stora skillnaden mot

att arbeta /greja med sällskap

 mot när jag är själv då

behöver inte min  hjärna  tänka 

och vara på högvarv som den ständigt

annars är i sällskap

*Jag ska uppmärksamma 

det jag själv arbetar med

*Jag ska uppmärksamma

den som är med mig

(se till så att jag

inte gör hon/han illa,

se vad hon/han  gör

för att inte göra dubbeljobb osv)

*Lyssna och

konversera /vara social

 

Där är min hjärna

sönderbränd ganska snabbt

Det är då jag

intar surkärringens

stoneface

Försöker att

bara orka dagen.

Jag är alltså inte arg eller sur

på någon, inte alls

 

Och jag visste

att jag skulle bränna slut

på mig själv under de hektigaste

blomveckorna

på jobbet

 

Jag uppmärksamma

när det började

balla ur

men jag gjordet

ett aktivt val

och jag valde

att klämma ur

varje liten energismula

Jag tappade

glädjen en stund

men tänkte;

När allt är i land

och blommorna

inte bara sitter

där de ska utan

även tagit sig fint

Då kan jag

slappna av

och sen l

utar det mot

semester

och återhämtning

 

Om jag setat

med facit i

handen innan

stressveckorna

hade jag agerat

annorlunda

Mitt aktiva

val hade självklart inte

blivit att klämma

ur varje liten energismula

 

För det slutade

med att min bägare 

rann över förra veckan

Jag är väldigt

bra/ för bra på 

att nedvärdera

mig själv,

sällan nöjd

med det jag gör,

känner mig

otillräcklig och har

svårt att ta emot beröm

 

Men det där👆

är något jag kan

påverka själv

och det är egentligen

en snevriden

självbild som

blir dessto

sneare ju sämre jag mår

 

Men!

Den här gången

Den som satt

med pipetten och släppte

sista droppen

som fick ytspänningen 

att vika hädan

Den som släppte

falluckan under fötterna

och satte

in mig i hissen

med trasig hissvajer

var inte jag själv

 

Min självbild blev

tilltryckt så in i pass

att jag inte ens kan

använda mitt motto

"Lite snett är också rakt"

 

Nej jag skulle

mer säga att den/de 

som ska

hjälpa och peppa 

i stället förvred

min självbild 

till korkskruvsformat

 

Ja mitt impulsiva

svar blir såklart

 

Nej självklart

inte.

Följ hjärtat

och din inre

kreativa ådra

våga ta steget,

utbilda dig!

Det ÄR skillnad

på outbildad och utbildad

det är även skillnad

på att; Tycka om

att hålla på med blommor

och kunskap,

men kombon 

är såklart den

tänkbart bästa 

 

Jag känner

mig fast i mitt inferno

vilsen i en labyrint

med bara återvändsgränder

 

Men vill passa

på att påminna om

i kontantfria tider 

Myntet har

fortfarandet två sidor