Funderingarnas vecka =)

Nu har jag funderat i snart en vecka
på vad vi vill få fram / få ut av det här med
facebook statusar och blogg inlägg
Jag skriver VI för jag göra både och
så jag har verkligen försökt rannsaka mig själv
för egentligen blir jag mest stressad av att läsa
andra statusar..
Så vad är problemet, stäng ner facebook =)
Nä för... för... för att jag är beroende?
Det kanske verkligen är så?
 
Men till ursprunget, varför vi gör det?
Är det bekräftelse el medömkan vi söker?
Är vi så kolosalt inne i ekorrhjulet allesammans
att vi inte hinner umgås i den utsträckningen vi vill
och där igenom få bekräftelsen?
För ofta skriver folk när vi köper el gör saker
vissa skriver negativa klanger...alltid.
Men jag vet alltså inte varför jag gör det, egentligen!
 
Men jag vet dekvis varför jag skriver här,
det handlar inte om medlidande.
Men det handlar ist om att jag vill skapa förståelse.
Jag vill att ni förstår varför min son
 tex 9 av 10 ggr har mjukis byxor på sig.
För att barn med neurologiska sjukdomar kan ha extra känslig hud,
dvs de klarar inte av åtsittande kläder, vissa sömmar eller lappar som skaver.
 
Varför han ofta hamnar i konflikter, 
De kan ju såklart handla om olika saker, men oftast är grunden:
1. Han förstår inte reglerna för t ex en lek, skapar då egna,
när kamraterna säger ifrån startar bråket--- Och aldrig är det hans fel ; )
2. Han vill hävda sig, visa sig tuff å kaxig för att vara en i gänget.
 
 Jag vill att ni ska förstå varför han
kanske beter sig som om han ibland fortfarande gick på lågstadiet.
För att barn med AdHd generellt ligger efter med 1/3 av sin ålder!
Han kan lära sig engelska glosorna genom att skriva dem en gång
och så bara läsa igenom dem, sen sitter de oftast.
Men han kan inte låta bli att bråka med sin syster om
t ex en gammal leksak som kanske han fick när han var liten.
Donnan: Den är min
Hertigen: Nähej du, den är min!! Den fick jag när jag var liten.
Donnan: Uääääää! Mamma! Visst är den min?
Mmma: Hertigen fick den när han var liten, men nu har du den.
Donnan: Ha ha Den är min!
Hertigen; Nä he, Mamma! Den är min!
Mamma: Ja men du vet ju att den är den är din, bry dig inte.
Alt.
Mamma; Ja den var din, men nu är du för stor för den,
nu är den Donnans!
Hertigen: Men den är min!!!
 
Eller, varför jag nu anser att min son skulle vara med i jehovas
(nu får jag alla jehovas mot mig ....)
För han tar gärna i mot saker, att få el ärva saker,
men har sååååååå svårt att släppa i från sig saker som är HANNS
eller att SLÄNGA saker ( kan dock vara en liten gen från mig ;)  
Slänga måste jag göra när han inte är med,
och det roliga i kråksången är att de spelar i princip inte någon roll om vad det är.
För små/ trasiga kläder, trasiga leksaker, saker som inte används.
Kort sagt saker som är hanns!
 
Jag började ju att läsa den förenklade versionen av en bok om adhd
men när jag läst att barn med dessa diagnoser
svär ofta mer än de så fint kallade typiska barnen
de ljuger i större grad än de typiska barnen
och det brukar generellt gå bra de tre första skolåren sen brukar 
problemen bli märkbara....
Då slutade jag att läsa, det blev så negativt,
det skulle skapa mig en bättre bild å förståelse
men i våran veva känns allt bara uäck!!!
 
Till viss del är detta anledningen till min blogg,
eller har blivit det.
Men jag står fortfarande oveten om våra facebook statusar ;)